Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

De flesta människor är nog överens om att man lär sig det mesta när man är barn och därefter gör om kunskaperna till att passa en själv. Det jag tänker på är inte skolkunskaper, utan snarare hur och när man diskar, att man spolar i toaletten när man skitit, att man borstar tänderna minst en gång om dagen, hur man packar matvaror i kassen när man handlat på ICA – och så vidare. Såna där småsaker som alla tar för givet att alla kan och gör.

Så är det inte nödvändigtvis.

Jag kan bara tala för mig själv, men alltså, mina år i depression har faktiskt tagit ifrån mig rätt många såna här basic-kunskaper. Jag tänkte på det nyss, när jag diskade rent mina tekulor. Det är en sån där enkel sak som jag faktiskt inte gjort på typ hundra år eller så. Jag stod och tänkte att vissa saker är faktiskt trevligare om de är gjorda, än om de inte är gjorda. Som till exempel är det trevligare att det hänger sju stycken rengjorda tekulor på rad, i stället för att de ska ligga i en skål med gammalt använt te i, eller för den delen med en massa torkat använt te (när man tömmer dem). Det ser helt enkelt trevligare ut.

Och jag insåg hur mycket jag har glömt. Hur många saker det är som helt enkelt ser trevligare ut, om man gör dem, än om man inte gör dem. Det behöver inte finnas nån mer anledning än så. Inte att nån annan tycker att man borde, utan för att man själv tycker att det är trevligare.

Det gör mig lite ledsen att om och om igen inse hur mycket jag har glömt under de här åren. Men jag kan i alla fall glädja mig åt att jag börjar minnas dem, och försöka lappa ihop min tillvaro på nåt slags plåstrigt vis. Plåstren tappar fäste alltsomoftast, men kanske till slut att de sitter där de ska och stannar där.

Arkiv
Translate