Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Min pappa ringde mig idag och tyckte att det var så länge sen vi hördes sist. Vi pratar ungefär en gång i veckan eller så, och ibland känns till och med det ofta. Missförstå mig rätt; jag älskar min pappa mycket, men beroende lite på vilket humör han är på (och jag) kan det ibland bli.. lite spännande samtal.

Som idag.

Han frågade hur jag har det, och jag sade att det mesta är ok. Jaha, sade han och undrade vad som inte var ok (typ). Jag sade att jag är pank, vilket är helt korrekt, och att jag inte fixar det så bra när jag får utbetalning av pengar vid två tillfällen. Efter det ägnade vi båda en lång stund åt att försöka kommunicera omkring pengar. Jag grät och skrek, han försökte prata lugnt och sansat. Till slut tror jag att vi åtminstone lyckades förstå varandra.

Min pappa menar att när jag blir pank mitt i månaden så måste jag dra ner på mina utgifter. Jag menar att det inte finns några utgifter att dra ner på (numer). Jag har min hyra, min el, mitt internet och försäkringen på Ella och Zoe (hunden och ena katten). That’s it. Plus mat till mig, djuren, toapapper och dylikt, samt tobak till mig. Utöver det finns det inte utrymme till mycket annat. Jag har knappt råd att köpa kläder, jag har fan inte råd att gå på bio eller göra nåt annat kul. Det går liksom inte. Och hur man då kan dra ner på nåt som knappt finns till att börja med – det är jävligt svårt.

Efter mycket om och men där jag anklagade honom för att känna mig skyldig för det jag gör eller inte gör med mina pengar, och där han tyckte att jag låter som att jag vill lägga skulden för min ekonomi på nån annan, så lyckades vi komma överens om att rent matematiskt så inser vi båda två att jag borde sluta röka. Sen lyckades han till min stora förvåning kläcka ur sig att han förstår att det inte är så lätt (han var storrökare han med en gång i tiden), och han förstod också att när jag handlar mat och sånt, köper det billigaste jag kan hitta. För det gör jag. Handlar jag på ICA, köper jag deras Basic-produkter. Jag tittar alltid på prislappen och räknar ören.

Till skillnad från många andra bipolära, har jag aldrig haft ekonomi att kunna sväva ut något särskilt. Under en period var jag till och med hyfsat bra på att hantera pengar. Men jag har aldrig någonsin varit sparsam, till exempel, och jag sade senast igår till en bekant att har jag pengar, gör jag av med dem. De bränner verkligen i plånboken eller kontot, vart de än finns nånstans.

När jag grinat färdigt och vi pratat färdigt om pengar, pratade vi lite kort om mina mediciner och att jag tycker det är så tradigt att det tar sån tid innan det liksom gör nån större skillnad. Men han visste också (otroligt nog) att det kan ta tid att få medicinerna att verka som de ska och ordentligt.. det vet ju jag också, så det är ju “bara” att bida sin tid och hålla tummarna för att det ger sig så småningom, detta med att vara en känslomässig studsboll.

Det var länge sen jag skrev något om min relation till mina föräldrar, och det enda jag tänker konstatera idag är att det kanske är bra för min pappa att jag har en diagnos. Då kan han i alla fall förstå att det inte alltid är jag eller mitt fel – utan att det oftast finns en anledning till varför jag är som jag är och gör som jag gör.

Den sista meningen jag tänkte skriva försvann sådär hastigt och lustigt ur minnet, som det kan bli ibland. I stället för att försöka minnas, ska jag göra mig en kanna te och glo på lite mer Supernatural.

Det ni ^^

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet