Jag har en gammal katt. Sotis heter han, och han har bott hos mig i cirka åtta år eller så. Han flyttade hem till mig och mitt ex (detta var för övrigt året innan min dryglånga depression började), och stannade kvar när jag och exet flyttade isär. Vi har följt varandra genom mycket, jag och min storkisse. Han är den första av alla mina djur, som flyttade in i mitt liv. Först han, därefter Saga (också en katt som jag och exet tog hem som kattunge). Saga förlorade jag för några år sen (och två veckor senare flyttade Zoe in), och det höll på att ta kål på mig. Hon blev inte ens fem år gammal, och dog av sjukdom. Sotis kommer tack och lov att dö av ålder, och det gör skillnad. Det som däremot inte gör nån skillnad, är sorgen. Fördelen med Sotis är att han är gammal, jag ser tecknen och jag kan ta lite extra hand om honom. Det började för rätt länge sen; han började gå ner i vikt – och det syntes rätt fort på honom, för han har alltid varit en stor och bastant kille. Jag tyckte också att han började bli lite stelare, men det är inget som har märkts jättetydligt. För nån vecka sen eller två, noterade jag att han började se väldigt tovig ut i pälsen – speciellt över ryggslutet, bakbenen, arslet och svansen. Det var all päls han lossat, som han inte kommit åt att tvätta bort. Jag kan ju säga att det tog en rejäl stund att borsta ur det, och jag luggade honom flera gånger trots att jag verkligen ansträngde mig för att låta bli. Det är nog kanske fem dagar sen jag borstade honom, och nu behövs det strax igen.
Idag noterade jag dessutom att “axelbenen” på honom känns extremt tydligt genom både skinn och päls. Han är dessutom lätt som en fjäder att lyfta och bära omkring på. Sen har han samma gamla fula ovana som alltid; att vilja köra in klorna under huden på mig. Kattskrälle. Men så sitter han där i famnen och spinner på hög volym.
Och jag blir såklart ledsen. Det tog rätt lång tid för mig och Sotis att etablera en god relation. När han flyttade hit var han mest för mitt ex, uppväxt med män som han var. För honom och mig att anpassa oss till varandra tog verkligen flera år. Men nu tycker åtminstone jag – och, tror jag, även Sotis, att vi har en fin relation.
Och det värker i mitt hjärta nu när jag börjar märka att han är gammal. Sådär på riktigt. Möjligen är jag löjlig, men jag börjar fundera lite på när och hur han ska få somna in. Och jag gråter redan. Ja, inte just för ögonblicket, men för nån timme sen när han satt i min famn och spann sådär som bara han kan. Då grät jag floder. Jag satt och plockade i pälsen på honom, och fick loss en del överbliven päls. Den har jag lagt i ett kuvert och ska spara. Jag sparade av Sagas päls och stoppade in den i en ram med en bild av henne. Sån är jag med mina djur. Hade jag råd, skulle jag kremera dem allihop och ha dem på spiselkransen om jag haft en sån.
Det som ändock gläder mig, mitt i all förskottssorg, är att det här är ren sorg. Det har – inte idag, iaf – ingenting att göra med hur mina mediciner funkar eller hur jag mår i övrigt. Det har enbart med mig och Sotis att göra, och för det är jag tacksam.
Min lille, lille storkisse. Min älskade lille gammelgubbe.