Under min mångåriga depression har jag levt singel och i celibat. Ofrivilligt, kan man väl säga, med tanke på att sex har varit en rätt stor del av mitt liv när jag var yngre. I höstas upptäckte jag att min kropp återigen började reagera och ville ha sex igen. Jag har fortfarande inte lyckats med konststycket, även om jag har sovit tillsammans med en man ett antal gånger sen dess.
Honom blev jag förälskad i. Han är.. en helt fantastisk människa. Har aldrig träffat någon som jag upplever som så stabil som han. Vi är väldigt olika på många vis. Där jag är intensiv, är han nästan torr i sina känslor. Där jag är kreativ, är han mer logisk. Han är skitlång, hur trevlig som helst, väldigt sympatisk, förstående, omhändertagande – och så vidare. Det är inte ett dugg konstigt att jag blev förälskad, trots att jag redan tidigt visste att den eventuella gnista som fanns mellan oss, inte fanns längre från hans sida. Nu är jag dock lagd åt det hållet att jag gärna hoppas så länge som möjligt, och jag är dessutom envis som en gnu. Inte på det sättet att jag tjatat eller varit påträngande (tror jag), men jag har envisats med att hoppas, just, och därför lever känslorna kvar längre också.
Nu råkar det vara så att både han och jag ser oss som polyamorösa. För mig är det väldigt nytt, och jag har inte riktigt vetat (vet fortfarande inte) hur jag ska hantera vissa saker. Han lade tidigt fram att han inte ville ha ett förhållande på grund av att han nyss skilt sig. Jag lärde mig för många år sen att man inte kan tvinga fram känslor där det inte finns några, så det var helt ok för min del.
Men så började han berätta om att han fått hångla vid ett flertal tillfällen. Inte mer än så, men ändå. Det gjorde ont varje gång. Idag fick jag ett mail med samma nyhet, och jag var helt enkelt tvungen att skriva tillbaka och så snällt jag kunde be honom att inte berätta om när och att han hånglat, eftersom det bara gör mig ledsen. Lite senare skickade jag ett sms med anledningarna till varför; bland annat att jag är förälskad i honom.
Jag fick ett svar, några timmar senare, via e-mail. Det var inga nyheter, direkt, utan han bad om ursäkt för att han inte förstått hur jag känner, och att han inte har likvärdiga känslor för mig. Jag har vetat det sedan länge, men det är en jävla skillnad att se det i skrift, som att bara veta det. Då kan man stoppa undan vetskapen och smärtan och låtsas som ingenting.
Det kan jag inte nu.
Och så har jag då förlorat en kärlek jag inte ens hade från början. Jag har förlorat en man och en relation jag aldrig haft, men som jag tänkt så mycket på. Jag har ansträngt mig för att låta bli att känna, men för en gångs skull har det inte fungerat så bra som det brukar. Jag brukar kunna stänga av i tid, men det gick inte den här gången.
Och det gör så ont. Jag har spillt så många tårar i kväll. Jag vill skrika och rasa ut min frustration och mitt raseri – över mig själv och för att jag är så dum som låter mig falla för en man som inte vill ha mig. Dessutom ifrågasätter jag mig själv, hur intressant jag är som partner, varför det inte finns en enda människa som verkar kunna bli kär i mig, vad det är för fel på mig som är så ointressant som partner – och så vidare, i all oändlighet.
Det värsta är att jag inte kan tycka illa om honom. Jag skulle så gärna vilja kunna det, för det vore enklare. Men han är för trevlig och hela alltihopa för det. Därför kan jag bara rikta all ilska, all frustration, i all dess intensitet och styrka, inåt, mot mig själv. Det blir ett självstraff av en sjujävla kaliber, kan jag säga.
Nu ska jag ägna mig åt lite ågren ett tag, sen ska jag ut med hunden för nattkiss, sen ska jag nog gå och sova. Tror jag.
Det finns något som får celler att göra det dom ska, ormbunkar att krulla sig, himlen att susa. Låt oroliga hjärtan vila inatt också. Amen.
/Stina Wollter på Twitter, natten mellan den 2-3 juli 2012.