Efter floppen med biverkningarna av Lamotrigin för några veckor sen, pratade jag ju med rådgivande sköterska på Affektiva. Vi kom överens om att jag skulle fortsätta äta den några veckor för att se om biverkningarna höll i sig, eller om det skulle bli bättre. Just då var jag enormt skeptisk, men jag måste ju hålla med om att det är svårt att utvärdera verkan av en medicin på sju dagar.
Därför har jag nu ätit Lamotrigin under ytterligare några veckor. Den här veckan ska jag ringa Affektiva och berätta hur det har gått. Och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Lågheten jag upplevde har förvandlats till något annat. Har lite svårt att sätta ord på det, men det ligger nånstans i närheten av att börja känna sig något mer normal. Y’know!? Den överdrivna tröttheten har vänt – nu är jag nästan tvärtom i stället. Sitter återigen uppe sent (och tittar på Supernatural), men hittills har jag också sovit länge på dagarna, så det kanske bara är att jag vänt på dygnet sådär dumt. Har inte heller haft några fler tillfällen där jag känt behovet av att göra mig själv illa.
Så på det stora hela är min allmänna känsla om Lamotrigin tveksamt positiv och lite (läs; mycket) förhoppningsfull. Det vore så enormt jävla skönt att äntligen få lite balans och lugn och ro med mående och hur man fungerar. Satan, vad det är tröttsamt att inte fungera som man ska och hela tiden balansera på en tunn, tunn lina när det gäller hur man mår.
Det får mig osökt att tänka på mitt telefonsamtal med handläggaren på soc innan helgen. Det var ju det här med arbetsträning och rehabilitering från AF’s sida. Jag tänker kalla handläggaren på soc för L och handläggaren på AF för A. När jag pratade med L, hade hon pratat med A, och hade funderat lite över vad som kan tänkas funka för mig. Tydligen finns det nåt samarbete mellan AF, FK och Landstinget, där de driver ett antal projekt för att hjälpa folk in på arbetsmarknaden igen – på olika vis. Jag fick adressen till hemsidan, och tittade lite snabbt.
Vet inte om jag ska bli förolämpad, skratta eller gråta. Titta här får ni se själva. Som jag uppfattar det, är några av projekten till för människor som varit utanför arbetsmarknaden jättelänge (me, not so long ändå), människor som är betydligt sjukare än jag. Det vill säga; folk som verkligen har problem med att få ett jobb och behålla det. Och tro mig; nog för att jag är bipolär, men SÅ jävla sjuk är jag faktiskt inte. Faktum är att när jag ägnat lite tid åt att titta igenom det där, blev jag uppriktigt sagt förbannad. Hur vågar man bara ge sig till att insinuera att jag behöver ha den formen av stöd för att ta mig ut på arbetsmarknaden igen?
Nej, fy fan. Då blev jag faktiskt riktigt, riktigt besviken.
Så. Jag måste komma ihåg att maila henne och upplysa om att jag inte går med på att göra något dylikt. En del av projekten hade som innehåll att man ska hitta möjligheter och styrkor hos sig själv, men också problem och hinder, inför att skaffa och behålla ett jobb. Jag är fd egen företagare och har gått kurser som ställer just de här frågorna. Jag kan sitta hemma och göra sådana uppgifter helt på egen hand.
Den enda fördelen jag kan se med att det här förslaget har kommit upp, är att jag blir just förbannad. Ilska är en känsla som i rätt mängd kan starta positiva händelsekedjor, om man utnyttjar den på rätt sätt. I min värld handlar det om att ta tag i sitt eget liv i stället för att låta andra styra det.
Nu ska jag dock styra mitt liv mot att dricka mer te, titta på ett avsnitt av Supernatural, därefter göra mig något att äta.
Love on ya, peeps! =)