Nu var det ett tag sen jag skrev, igen. Det har sina randiga och rutiga orsaker, såklart. Främst för att jag varit fullt upptagen med att nörda in mig i tv-serien Supernatural. Det är säkerligen fler som sett den, och känner till bröderna Winchester och deras jakt på övernaturliga varelser. Jag fastnade, och lyckades inte ta mig loss förrän jag sett färdigt hela serien, vilket är 7 säsonger á 23 avsnitt. Tidigt i morse såg jag klart sista avsnittet, och nu är jag starkt benägen att se om hela alltihopa.
Anledningen till att jag fastnade i Supernatural, är bland annat dippen jag hade för ett par veckor sedan, men också på grund av vad som hände förra veckan. Jag har avslutat min arbetsträning på AF’s inrådan. Anledningen till det är att jag skickade samma mail till min handläggare där, som till min handledare på arbetsträningen, om min dipp och att jag ville vara hemma och försöka må bättre i stället för att sitta av tid på arbetsträningen utan att göra ett smack, och bara må dåligt. Handläggaren på AF kom oförhappandes in i tisdags (och det var enbart tur att jag var där då, för jag hade verkligen ingen lust/ork), och vi satte oss i ett oplanerat litet möte. Hon föreslog att jag skulle avsluta arbetsträningen just på det här stället, eftersom jag då har de här problemen med inställning av medicin, dippar som gör att jag inte orkar, sömn och så vidare. I stället tyckte hon att vi ska träffas och se om vi kan hitta nåt annat ställe, där jag kan vara mer flexibel i min arbetstid. Funkar det inte ena dagen, kanske det funkar andra dagen i stället, menar hon. Så kan det såklart vara, och jag har själv funderat i de banorna.
Dock så grät jag en skvätt när vi satt och pratade. Det är inte alls roligt att känna att det inte funkar som man vill. Eller för den delen att man själv inte funkar som man vill. Faktum är att det suger kuk på det riktigt jävla apdåliga viset. Jag upphör inte att om och om igen undra över vilket skick jag verkligen befinner mig i, om jag är sämre än jag själv tror, eller hur fan det nu är.
Det leder mig för övrigt till det jag sysselsatt mig med idag, när mitt Internet varit ur funktion (trasiga kablar i Örebro-trakten). Jag har suttit och läst lite i de pdf’ar jag lade upp här under Bra att veta. Jag anser verkligen att det är bra att känna till så mycket som möjligt om sin sjukdom, för att kunna hantera den så bra som möjligt. Men det är fan inte roligt att sitta och läsa om de problem som finns, bland annat om sömn och dygnsrytm, depressioner och hypomanier/manier – och veta att man själv har de här problemen. Det är tungt att fundera över när allt började, hur ens liv har sett ut, vad man hört sägas om sig själv i olika situationer, olika saker man minns att man själv tänkt och tyckt om sig själv, hur man utvecklats och så vidare. Det är också rätt tungt att läsa om bland annat hur hjärnan funkar när man gång på gång utsätts för positiv eller negativ stress, och hur man blir sämre och sämre på att hantera stressen. Det här är något jag försökt berätta för mina föräldrar åtminstone en gång innan jag fick diagnosen, men de ville varken lyssna eller förstå. Vet inte om de förstår ändå, men nu har jag iaf en diagnos att luta min iakttagelse på.
Så. På det stora hela känns livet.. lågt, just nu. En blandning av tristess, likgiltighet, negativa tankar, ointresse för det mesta, apati..
Ska ta och posta det här inlägget nu, och ta en värktablett. Drog nämligen också ut en visdomstand förra veckan, och även om det inte gör skitont, så ömmar och värker det lite då och då.
Vill inte det heller..