Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Har inte skrivit på några dagar, som ni kanske har märkt. Har i stället ägnat mig åt att göra ingenting. Eller jo, lite har jag gjort. Mest har jag ägnat mig åt att halvslumra och/eller titta på Supernatural. En serie jag inte kan bestämma mig för om jag tycker är bra eller dålig – men jag ska inte ge mig in på den diskussionen.

I stället tänkte jag nog bara beskriva hur otroligt skönt det är ibland att tillåta sig att göra ingenting, att låta tankarna vila medan man sitter och glor på tankebefriande rörliga bilder. Sånt som är enkelt att ta in, utan att behöva besvära sig alltför mycket med att tänka. Låta den egna tankeverksamheten röra på sig i bakhuvudet, men utan att behöva känna den. Det är riktigt skönt.

För vet ni vad? Vet ni vad jag är riktigt jävla pissatrött på?

Att hela tiden behöva leva i en ständig kamp. Det är skuldkänslor för allt jag borde göra men inte orkar ta mig för, det är skammen för att jag ibland känner att jag får specialbehandling för att jag har en psykisk sjukdom – det var många, många år sen jag slutade ens vilja tycka synd om mig, eller för den delen att andra tycker synd om mig. Jag avskyr den känslan, och samtidigt så kan jag på ett sätt tycka att det är skönt att den här diagnosen jag har, ändå gör att folk förstår varför jag inte funkar som jag borde. Men samtidigt är det fan så jävla tröttsamt att behöva vara en sån person. Jag fullkomligen avskyr att känna att det hela tiden måste finnas en förklaring till varför jag är som jag är, att jag hela tiden ska behöva grubbla över om det eller det, i den eller den situationen, är ok att jag tänker eller gör på ett visst sätt.

Jag vill fungera normalt. Jag vill må normalt. Jag vill vara en normal människa, som de flesta andra. Jag har inte lust att ursäkta mitt beteende med att jag har en psykisk sjukdom. Jag vill.. så mycket, och ibland känns det som att jag klarar så lite.

För att inte tala om att jag önskar att de senaste åtta årens depression hade lyst med sin frånvaro. Jag känner mig efter mina jämnåriga som jag ser omkring mig. De flesta av dem är sambo eller är gifta, och några av dem har barn. Jag vill inte ha barn, men jag vill ha en partner. Äsch, det är svårt att förklara, det finns många saker som gör att jag känner mig efter och outvecklad i jämförelse med många andra i min ålder. Men oavsett vad det rör sig om, suger det [fyll i med egna fula ord i långa rader]. På värsta möjliga vis.

Jag fattar inte hur vanligt folk bär sig åt för att få livet att fungera, konstant.

0 Responses to Om lata dagar och tankar i bakgrunden.

  • Ville bara säga att jag är glad att du finns. Tycker om att läsa dina tankar och funderingar. Känns som om jag skulle behöva börja skriva lite jag också… Får fundera på det. Kram! 

    •  Som jag sade förut; tycker absolut att du ska fundera på det. Börja med att skriva ihop ett inlägg som får gästa här, så har du iaf börjat <3

      Kram på dig, vännen!

  • Känner igen mig i sista delen, alla andra känns så vuxna och själv har man helt stått still. Jag har jobb men övrig tid drar jag mig undan som en eremit så jag pratar egentligen aldrig med någon. En vän var det många år sedan jag hade och förmågan att vara social känns som jag tappat helt, men jag gör små försök härute. En partner hade varit fantastiskt men känns som en utopi.

    •  Jag har perioder när jag är väldigt social och vill umgås med andra. Minns ett tag när jag var yngre (drygt tio år sen eller så) – då reflekterade jag just över det att jag var extremt social periodvis, för att sedan falla ihop i en hög och inte orka träffa någon utöver de jag var tvungen att träffa genom jobbet. Nu går det också lite i perioder, men jag är helst ensam för att vila hjärnan, tankarna och känslorna. Jag har min närmaste familj (mina djur) och det räcker rätt bra.

      Men en partner skulle inte sitta fel.

  • Känner som du. Hur orkar de? Varför måste jag må så jävligt?
    Stor Kram Lisa

  • Det är häftigt hur vi alla “vilar” på olika sätt. Jag måste skala ner den ständiga tankeströmmen som finns i hjärnan på mig. Det som har fungerat det senaste är att jag fick tag i en rubiks kub och har suttit med den nu i 3,5 månad snitt 4 timmar om dagen (ca 420 timmar, helt sjukt maniskt eller?). Detta för att få alla andra tankar undanträngda så att hjärnan får vila. (någon som kan relatera?)

    Sen tycker jag som du att det är jobbigt att ha en diagnos. Som du säger skäms man nästan lite. Men det senaste har jag börjat tänka att jag är inte bipolär typ 1! Jag är Jonas. Diagnosen har jag bara för att det ska bli lättare för andra människor att acceptera mig. Eller som i sjukvården så är det ju väldigt bra för personal och läkare! Allt går snabbare lixom.

    • (det gick inte att skriva längre)

      Men det jag framför allt ville säga till dig är att du är du! Finns det något normalt så är du det! Alla är olika så om det finns innefattar det dig! Tänk istället för att tänka att du saknar något som anses normalt, att du är unikt! Du har saker som andra saknar! Det är normalt att vara unik… …så du är normal.

      (detta är meningen som ett snällt brev, hoppas det går fram vad jag menar? Förlåt annars. Bloggen är bra! Den är unik! 🙂

      • Respons? Eller ska man inte kommentera?

        •  Hej Jonas.

          Givetvis ska/får man kommentera. Ber om ursäkt för utebliven respons; det här inlägget skrevs när jag inte mådde alltför bra, och dina kommentarer kom i samma veva och jag orkade helt enkelt inte svara just då. Tack för påminnelsen, dock – nu ska jag svara innan jag går och lägger mig. 🙂

          Jag kan absolut relatera till att låta hjärnan vila och låta tankarna sjunka undan medan man koncentrerar sig på något annat. Lustigt att du hittat den lösningen, som jag tror skulle vara stressande för mig (jag är vansinnigt ologisk).

          Håller också – egentligen – med dig angående detta med att ha en diagnos. Det är en förklaring till varför man är som man är. Vissa dagar känns det dock extra drygt att vara på det där speciella sättet så att man behöver förklara det med en diagnos – y’know!? =|

          För övrigt; tack för kommentar/er, snälla ord med mera. =) Det värmer och uppskattas – verkligen.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet