Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Har inte skrivit på några dagar, som ni kanske har märkt. Har i stället ägnat mig åt att göra ingenting. Eller jo, lite har jag gjort. Mest har jag ägnat mig åt att halvslumra och/eller titta på Supernatural. En serie jag inte kan bestämma mig för om jag tycker är bra eller dålig – men jag ska inte ge mig in på den diskussionen.

I stället tänkte jag nog bara beskriva hur otroligt skönt det är ibland att tillåta sig att göra ingenting, att låta tankarna vila medan man sitter och glor på tankebefriande rörliga bilder. Sånt som är enkelt att ta in, utan att behöva besvära sig alltför mycket med att tänka. Låta den egna tankeverksamheten röra på sig i bakhuvudet, men utan att behöva känna den. Det är riktigt skönt.

För vet ni vad? Vet ni vad jag är riktigt jävla pissatrött på?

Att hela tiden behöva leva i en ständig kamp. Det är skuldkänslor för allt jag borde göra men inte orkar ta mig för, det är skammen för att jag ibland känner att jag får specialbehandling för att jag har en psykisk sjukdom – det var många, många år sen jag slutade ens vilja tycka synd om mig, eller för den delen att andra tycker synd om mig. Jag avskyr den känslan, och samtidigt så kan jag på ett sätt tycka att det är skönt att den här diagnosen jag har, ändå gör att folk förstår varför jag inte funkar som jag borde. Men samtidigt är det fan så jävla tröttsamt att behöva vara en sån person. Jag fullkomligen avskyr att känna att det hela tiden måste finnas en förklaring till varför jag är som jag är, att jag hela tiden ska behöva grubbla över om det eller det, i den eller den situationen, är ok att jag tänker eller gör på ett visst sätt.

Jag vill fungera normalt. Jag vill må normalt. Jag vill vara en normal människa, som de flesta andra. Jag har inte lust att ursäkta mitt beteende med att jag har en psykisk sjukdom. Jag vill.. så mycket, och ibland känns det som att jag klarar så lite.

För att inte tala om att jag önskar att de senaste åtta årens depression hade lyst med sin frånvaro. Jag känner mig efter mina jämnåriga som jag ser omkring mig. De flesta av dem är sambo eller är gifta, och några av dem har barn. Jag vill inte ha barn, men jag vill ha en partner. Äsch, det är svårt att förklara, det finns många saker som gör att jag känner mig efter och outvecklad i jämförelse med många andra i min ålder. Men oavsett vad det rör sig om, suger det [fyll i med egna fula ord i långa rader]. På värsta möjliga vis.

Jag fattar inte hur vanligt folk bär sig åt för att få livet att fungera, konstant.

0 Responses to Om lata dagar och tankar i bakgrunden.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet