På måndag börjar jag arbetsträna. Nu börjar det kännas väldigt läskigt och lite småjobbigt. Inte själva grejen i sig, men.. jag vet inte hur jag ska förklara det, riktigt. Det kanske inte ens är det, egentligen, utan bara en känsla från ingenstans. Det knyter sig i hjärtetrakten, i alla fall, och hela kroppen spänner sig. Helgen har bland annat innehållit besök av en person jag inte riktigt visste vad jag skulle förvänta mig av, och det visade sig att det som fanns inte räckte nånstans till det vi ville göra. Skönt, på sätt och vis, eftersom jag – till stor del på grund av arbetsträningen – känner mig något frånvarande och lite off. Inte deppig, nödvändigtvis, men frånvarande och off, just.. Eller ja, i alla fall tills nu. Men nu är det som sagt var snart dags, och det är.. läskigt.
Samma sak med boendestödet. Pratade med handläggaren igår, och hon skickar en beställning till företaget som blir utförare. Därefter kontaktar de mig, och så börjar allt rulla på. Det känns också både läskigt och lite jobbigt just för ögonblicket.
Fast, tror jag, det som känns märkligast av allt, det är att efter så otroligt lång tid utan större förändring, sker det (för mig) väldigt stora och omvälvande förändringar på en och samma gång. Det kommer att ta på krafterna, detta, misstänker jag. Jag ska börja jobba, även om det “bara” är arbetsträning, och jag ska dessutom få hem folk ett par gånger i veckan som ska hjälpa mig att komma igång med saker här hemma.
Det är kanske inte så undra på om jag känner mig lite frånvarande och off!?
Dessutom är jag trött.