Jag har för mig att jag skrev i inlägget om avslutad cellgiftsbehandling att jag därmed lämnar det bakom mig – och det har jag faktiskt gjort. Mer eller mindre, i alla fall. Jag befinner mig fortfarande i tre-veckors-cykeln med biverkningar, men tror inte det kommer att var så mycket mer än allmän trötthet.
Jag har som sagt var lärt mig enormt mycket om mig själv och livet under den här behandlingen. Just nu är jag väldigt upptagen av den fascinerande upptäckten att det är drygt två veckor sedan jag fick min sista cellgiftsbehandling, men det känns som om det var väldigt länge sen.
Att leva i tempus.
Under hela mitt liv har jag haft svårt att leva här och nu. Jag har antingen levt i dåtid, eller i framtid. Det finns givetvis många och långa skäl till det (barndomstrauma, till exempel). Men det har gjort att jag konstant jagat lycka, som jag alltid trott att jag kommer att nå – sen. Inte nu, inte då – men sen. När jag har si eller så, när jag gör si eller så – då kommer jag att vara lycklig.
Jag har blivit bättre sedan jag började i terapi (avslutad sen cirka sex år), och framför allt sedan min pappa dog. Men alltså, nu, efter den här upplevelsen med cellgifter, tror jag att det verkligen har satt sig och att jag förstår hur det fungerar, det här med att leva här och nu. Det har inte alls varit uppenbart för mig förut.
Det främsta skälet till att jag har lärt mig detta är hur behandlingen är uppbyggd. Det är som sagt var en tjugoen dagar lång cykel, där man får cellgifterna dag ett. Under ungefär en vecka dras man med de värsta biverkningarna. Därefter mår man sakta men säkert bättre och bättre under två veckor, tills det är dags igen.
Under de två veckorna efter det jag kallat helvetesveckan, har i alla fall jag väldigt snabbt glömt bort hur jobbigt det varit och längtat till nästa behandling för att komma vidare, och närmare en avslutad behandling.
Tyvärr funkar ju inte tiden så i praktiken. Den går ju inte fortare, bara för att man vill det. Det finns bara ett enda alternativ, och det är att sitta av tiden emellan behandlingarna, hitta sätt att njuta av de dagar man faktiskt mår lite bättre – och dessutom mår man bäst om man förtränger den senaste behandlingen.
Och det gör man – faktiskt. Förvånansvärt nog, med tanke på hur extremt påtagligt och påfrestande det är. Men såhär i efterhand har jag väldigt få tydliga minnen av hur det har känts i kroppen, hur min tillvaro känts, både fysiskt och mentalt.
Det är alldeles otroligt intressant att helt plötsligt ha lärt sig det där med att – det var då, inte nu. Jag gissar att jag så småningom kommer att komma ut ur dimman som jag tror fortfarande hänger över mig. Men än så länge så är allt som hänt mer än för någon dag sen höljt i tjock, vit dimma. Det var då. Då, inte nu. Det är skillnad på dessa två, och det är först nu jag sådär på riktigt märker skillnad. Tid har alltid varit flytande för mig.
Jag är inte helt säker på vad det här betyder, ännu. Min spontana tanke är att jag just har lärt mig att hantera det jag har framför mig och att inte bekymra mig så mycket om vad jag behövde hantera igår och i förrgår, eller för tjugo år sedan – eller till och med fyrtio år sedan. Det är liksom irrelevant för det jag gör just precis nu.
Och om någon undrar vad detta har för relevans på just den här bloggen, så är det av stor vikt för hur jag bibehåller den balans jag har lyckats skapa för mig och mitt liv. Det innebär att jag kan lämna negativa saker där de hör hemma – bakom min egen rygg. Min ryggsäck blir betydligt lättare att bära, vilket på det stora hela är väldigt trivsamt.