Är man dum i hela huvudet, så är man. Jag fick min sista cellgiftsbehandlings i torsdags, och ändå envisades jag med att någon dag innan påbörja projekt dödsstädning av mitt hem. Jag har bott i samma lägenhet i över tjugo år, och det är arton år sedan den renoverades. Under alla dessa år har jag varit i väldigt dåligt skick, och lägenhetens skick är således väldigt slitet och nedgånget. Lägg till det att jag har bott här länge – jag har samlat på mig en hel del grejer.
Det är en rätt seriös #facepalm på detta, kan jag upplysa om. För att inte tala om #eyeroll, och ytterligare en #facepalm.
Men – så är det. Och nu sitter jag här i slutet av första veckan efter min sista cellgiftsbehandling, och mår visserligen lite bättre än för någon dag sedan, men fortfarande jävligt trött och sliten. Trots att jag inte orkar hålla på mer än max någon halvtimme i taget, ett par gånger per dag, så tar jag mig sakta men säkert igenom mina köksskåp – och rensar hänsynslöst.
Jag har hållit på i ungefär en vecka, och varje gång jag går ut med hunden tar jag med mig två till fem soppåsar. Hallen är fylld med kassar och kartonger med grejer som ska iväg till återbruk eller någon form av loppis. Och då pratar vi bara köket. Hallen och klädkammaren är redan avklarade. Sedan är det sovrum, vardagsrum – och två förråd som också ska rensas. Hänsynslöst.
Jag tänker såhär; jag behåller det jag skulle vilja ta med mig ifall jag skulle flytta. Och bara det jag verkligen vill ha och kommer att använda. Resten ryker.
För när jag går igenom mina skåp hittar jag grejer jag inte ens kom ihåg att jag har. Helt sjukt. Och grejer jag aldrig har använt. Vad ska jag med det till? Det tar ju bara plats och samlar damm.
Dessutom tänker jag låta bli att köpa nya grejer.
Jag hade nämligen någon slags insikt för – tja, drygt en vecka sen. Jag insåg att jag påminner mig själv om mamma, när det gäller mitt hem. Nedgånget, slitet, sunkigt, en massa grejer som inte får plats – och det var där jag liksom kände att NEJ!!! Jag vägrar vara min mamma. Nu jävlar ska det bli annat här hemma.
Jag tänker inte bli minimalist. Jag har ett flertal intressen som dels tar stor plats, dels kräver en del prylar. Jag har dessutom rätt mycket böcker. Men jag måste inte ha skåp som är proppfulla med skräp. Det är fullt möjligt att ha mindre grejer utan att något blir lidande. Plus att det blir lättare att hålla fint om det inte är så jävla mycket skräp.
Det här är del i en (andlig) process som startade för ungefär ett och ett halvt år sen. Jag påbörjade en.. tja, i brist på bättre ord; återfödandeprocess, där jag gjorde mig av med en väldigt massa mentalt och känslomässigt skräp. I början av förra året hade jag en lista på saker jag ville lära mig under året – och genom hela alltihopa med cellgifter och skit har jag lärt mig det, med buller och bång, extremt jävla hardcore. Jag har förändrats en hel del genom den här behandlingstiden, och tydligen så är det dags för mig att min yttre verklighet speglar min inre verklighet.
Så jag måste erkänna att jag faktiskt är rätt imponerad av mig själv. Det är riktigt, riktigt skönt att göra mig av med grejer som bara stått – i åratal, utan att användas. Jag kommer inte att bo i ett tomt, minimalistiskt hem, men jag kommer att ha betydligt mindre prylar. Och skulle jag få för mig att flytta så kommer det att bli mycket, mycket lättare. Bara en sån grej. Och skulle jag bo kvar – vilket inte är helt osannolikt, så kommer det att vara mycket lättare, det med.
Jag minns inte när jag senast rensade fullt såhär hårt, faktiskt. Vet inte om jag någonsin har gjort det – rensat har jag gjort, men inte fullt såhär. Det ska bli mycket intressant att se om det ger plats för några nya, positiva saker i mitt liv eller om allt bara kommer att rulla på i sin vanliga takt.