Idag hade jag ett fantastiskt bra telefonsamtal med min psykiatriker. Jag har faktiskt inte träffat henne – jag har flera hundar hemma dagtid och har svårt att komma ifrån, så det har inte funnits tillfälle än. Men det spelar ingen roll, för jag tror att jag har fått tag på världens bästa psykiatriker.
Jag har ju berättat att jag bestämde mig för att prova att upphöra med mitt Litium. Jag slutade med det runt påsk nu i år, efter överenskommelse med just den här psykiatrikern. Hon var helt med på tanken att om man klarar sig utan medicin finns det inget som säger att man måste fortsätta äta medicin. Så jag testade.
Hon förvarnade mig om att om det går åt helvete, så skulle jag börja märka av det efter ungefär tre månader – vill säga någonstans i början av juli.
Och det gjorde jag ju också – det har jag också berättat om. Så jag tog mig friheten att börja med Litiumet igen, eftersom jag inte vill utsätta mig för risken att gå in i en sådär lång, fullständigt olidlig och ohanterbar depression igen. Been there, done that – inte min grej. Vill verkligen inte vara på den platsen igen.
Givetvis hade hon semester när jag tog det beslutet – jag hörde såklart av mig till psyk för att berätta om det här. Men det spelade ingen roll, så länge hon fick reda på det efter sin semester. Under tiden passade jag på att höja min dos från en till två tabletter om dagen.
Och idag. Idag hade vi vårt inbokade telefonsamtal, och det var så bra att jag faktiskt sade till henne att hon är en fantastisk läkare. Hon blev, som det lät, jätteglad över det.
Och hon är en bra läkare. Jag har haft ett gäng olika däruppe – de flesta av dem stafettläkare. Det torde vara uppenbart (och jag har skrivit om det också, längre tillbaka i bloggen) att jag inte alls är förtjust i att ha stafettläkare – det suger pungsvett och värre än Jimmie Åkessons svettiga, äckliga överläpp.
Men hon. Hon lyssnar. Hon hör vad jag säger. Hon förstår vad jag säger. Hon hjälper till att hitta lösningar på de eventuella problem jag har. Hon är verkligen helt underbar. Lättpratad är hon, dessutom.
Jag har haft bra läkare tidigare också. Min förra psykiatriker var också bra. Han både lyssnade, hörde och förstod vad jag sade. Han var också förhållandevis flexibel och open-minded om det här med mediciner. Det var han som hjälpte mig att sluta med Venlafaxin, och som fasade ut mig från Lamotrigin och fasade in mig på Litium.
Men alltså, den här människan. Åh, vad jag hoppas att jag får ha henne som läkare i tid och evighet. Jag tycker verkligen att hon är helt fantastisk. Bara en sån grej som när jag sade att jag inte vill äta mer Litium än två tabletter per dag, eftersom jag på högre doser blir så avtrubbad. Hon lyssnade, hon hörde, hon förstod, och höll med om att avtrubbad inte är det man ska eftersträva. Bara det, liksom.
Så det enda jag har att göra nu är att komma iväg och ta mina blodprover. På så låg dos känner i alla fall jag själv att jag inte riskerar några olyckor med salthalter och what-not, men det kan ju vara lite intressant att veta vart jag hamnar i värde. Särskilt eftersom jag tappat väldigt mycket i vikt sen i mars förra året. Det kommer troligtvis också att påverka intaget av mitt Levaxin – kanske. Jag mår bra på de doser jag äter nu, så det kanske inte behövs några ändringar – men det är bra att kolla upp det, i alla fall.
Jag blev på så otroligt bra humör när jag hade pratat med min psykiatriker. Innan hon ringde var jag på extremt dåligt humör på grund av Postnord, men att prata med henne fick mig att vända helt och håller. Jag gillar såna människor.
Ville bara berätta om min fantastiska psykiatriker. Särskilt eftersom vi utöver samtalet om Litium, också pratade lite om yoga. Hon var väldigt nyfiken, och jag berättar mer än gärna om min upplevelse av det. Hoppas att hon blev så nyfiken att hon faktiskt testar. ♥