Det är verkligen inte ägnat att förvåna att jag återigen nekats god man. Anledning? Jag uppfattas som för frisk och för driven. Det hela är ett skämt, kan jag tycka, eftersom jag inte varit särskilt driven alls på ungefär tio år. Däremot köper jag att jag uppfattas som för frisk för att ha behov.
Det här är ju en del i det här med att stå med ett ben i vardera lägret när det gäller hur sjuk eller frisk man är. Jag har en diagnos, men jag kan betala mina räkningar själv. Är jag frisk eller sjuk? Vem bestämmer det? Psykiatrin? Överförmyndarnämnden och Tingsrätten? Jag?
Ja, inte fan är det jag, i alla fall. Inte när det gäller sådant som god man, det har ju ÖFN gjort jävligt tydligt och klart för mig.
Och för all del. Jag har kämpat för det här i nästan tre år nu, och jag har ju uppenbarligen överlevt. Det har varit en hel del onödig stress, en hel del saker som bitit mig i arslet sedan den tid jag faktiskt hade god man, vilket på intet sätt har varit kul.
Men visst, jag har överlevt, och jag har dessutom lärt mig en hel del. Till exempel; som ensam individ har man inte en chans mot en myndighet. Jag har också lärt mig att myndigheter inte har något ansvar för vad som händer individer, oavsett man har deras hjälp eller inte.
Så nu står jag här, lika utan god man som jag var innan jag damp ner i min inkorg (jag gillar att få brev via mail, faktiskt). Det är liksom ingen större skillnad. Jag klarar fortfarande att betala mina räkningar (och vet ni vad – jag älskar att betala mina räkningar!). Jag blir fortfarande lika stressad och förvirrad när det kommer brev från myndigheter och jag inte fattar vad i helvete de vill.
Kommer jag att klara mig utan god man? Tja, som sagt var – jag har varit utan sådan under ett flertal tillfällen när jag verkligen skulle ha behövt en. Jag har uppenbarligen överlevt, och ur det perspektivet kommer jag att klara mig galant. När det handlar om dag-till-dag-prylar har jag inga problem.
Men det är det där när saker händer. Saker jag inte har någon kontroll över. Sådant jag blir överdrivet, sjukligt stressad över och tappar både fokus och förmåga att ordna upp. Ofta är det sådant som kommer tillbaka från flera år tillbaka i tiden och biter mig i arslet.
Men visst. Jag kommer att klara mig utan god man. Jag kanske till och med kommer att utvecklas och klara av sådant jag inte fixat hittills, trots att jag både haft och varit utan god man. Det återstår att se.
Just nu är jag mest bitter, sur och grinig. Jag vill sätta dit ÖFN för de ekonomiska förluster jag anser att de är ansvariga för – men jag har inte den blekaste aning om hur. Jag får ta det med de representanter för personligt ombud jag ska träffa nästa vecka.
Men i stället för att sitta och ogga över det här, tänker jag i stället ägna mig åt att njuta av att få hela bostadstillägget vid nästa utbetalning om ett par veckor.
DET rockar! ♥