Idag fick jag ett samtal från en trevlig handläggare på Försäkringskassan som hade någon luddig fråga, och som dessutom upplyste mig om att mitt bostadstillägg från och med maj (nästa utbetalning) återgår till det normala. Det har till och med höjts en smula sedan innan den absurda sänkningen.
Jag har inget mer att säga om det än – äntligen.
Innan jag fick min sjukersättning minns jag att jag vid ett flertal tillfällen diskuterade för- och nackdelar med försörjningsstöd versus sjukersättning. Jag hade själv försörjningsstöd på den tiden, och det är verkligen ingen dans på rosor.
Dels är det alla papper som ska skickas in varje månad. Dels detta faktum att en handläggare hela tiden har koll på vad du gör med dina pengar – och handläggarna kan säga hur mycket som helst att man inte bryr sig, men de är människor de med.
Sedan har vi ju detta med att man inte får ta emot pengar på sitt konto, eftersom det dras av efterföljande månad. Inga födelsedagspengar, inga gåvor som ekonomiskt stöd… inte ett skit får man ta emot.
Fördelarna är att man alltid har hyra, el, läkarbesök (inklusive tandläkare) samt receptbelagda mediciner utöver “månadspengen”.
…
Men det är ingen dans på rosor att leva på sjukersättning heller. Det är dock lättare, på många sätt. Jag kan bestämma själv vad, hur, när och varför jag använder mina pengar. Ingen ser vad jag gör med pengarna (om man inte har en god man, såklart). Jag kan ta emot pengar på mitt konto utan att jag förlorar samma pengar en månad senare. Fast jag får betala läkarbesök och mediciner själv.
Men oavsett om man lever på försörjningsstöd eller sjukersättning är de pengar man har ändå hårt kontrollerade. Man får inte ha en enda spänn i inkomst utöver den ersättning man har. Det är alltså väldigt lätt att bli av med exempelvis bostadstillägget, eller försörjningsstödet, om något oväntat inträffar.
…
Att få ett besked som jag fick i september förra året; att bostadstillägget dras ned med cirka 3 500 kronor i månaden, är att dra undan mattan under fötterna på en. Det är att få ett kraftigt slag i solar plexus – sådär så man tappar andan och ligger på golvet och flämtar för att man inte får luft.
Att leva på strax under existensminimum i sju månader är verkligen ingen dans på rosor. Jag har valt att inte kompromissa alltför mycket på maten, för den är viktig för mig. Men det innebär att när räkningarna är betalda och maten är handlad har jag haft max femhundra spänn kvar på kontot.
Tro mig; man kommer inte långt på femhundra spänn.
Och då har jag tur, ändå. Jag har generösa människor i mitt liv, som hjälpt mig till och från när det varit extra tufft.
…
Men att nu kunna återgå till den normala storleken på mitt bostadstillägg gör att ett stort berg faller av mina axlar. Sjukersättning är inte särskilt mycket pengar ändå, så att från den lilla pengen bli av med flera tusen kronor i månaden – well, jag lämnar till din egen fantasi att föreställa dig hur kul det är.
Det är desto roligare att få dem tillbaka. Fattar ni vad rik jag kommer att känna mig nu? Det är helt sjukt, ju. När jag tänker på saker jag kommer att kunna köpa hem – dels sånt jag behöver, dels sånt jag vill ha bara för att, så gurglar det lite i trosan, faktiskt.
Fast trygghetskänslan är viktigast och sexigast av allt. Dessutom innebär det här att jag kommer att ha råd att träffa min psykiatriker igen. Han har ju dessutom ställt mig i kö för traumabehandling, och nu kommer jag att ha råd med det också när det nu kan tänkas komma igång.
…
Människan från Försäkringskassan som ringde var faktiskt väldigt trevlig. Jag tog mig friheten att upplysa henne om att “you made my day” när hon berättade om beslutet om bostadstillägget. Det tyckte jag att hon förtjänade att höra.
Så nu är det bara att vänta på papper från Förvaltningsrätten som gäller min överklagan om Försäkringskassans dåliga beslut. Jag tror inte att Förvaltningsrätten dömer till min fördel, men det vore riktigt jävla astufft om de gjorde det.