Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

När jag älskar, gör jag det med råge. Jag tar i ända från tåspetsarna i inverterat format. Eller jag kanske ska säga, ända från hårfästet i inverterat format. Jag älskar djupt och krävande, en del skulle kanske till och med säga kvävande. Det gör att jag dels blir lite rädd för mig själv, dels gör det att jag skrämmer bort andra – för jag tror inte att det är normalt att älska på det här viset.

Inte heller är det lätt för mig att älska. Jag är fruktansvärt rädd för att älska. Det gör ont, man riskerar att bli lämnad och övergiven och det är, på det stora hela, bara jobbigt. Fast skönt också, samtidigt. Sen är det ju det där med att våga låta sig bli älskad tillbaka också.

Allting börjar med mamma. Och pappa. Shit, vilken misfitfamilj vi har varit, även om vi inte varit en gemensam familj sen jag var pytteliten. Men shit, vad fel allting blev redan från början.

Mamma kunde inte älska naturligt eller på ett hälsosamt vis. Hennes sätt att älska var just krävande och kvävande. Hon krävde allt och lite till av en, men gav ingenting tillbaka. Att ha en relation med henne gick liksom inte – inte ens som barn. Det man lärde sig av henne var att det var viktigare att tillfredsställa hennes behov än att få sina egna behov tillfredsställda.

Pappa, han har nog inte älskat någon så mycket som han älskat mig. Det säger alla. Och det är ju fint på sitt vis, men jävligt obekvämt på ett annat. Inte älskandet i sig, men det faktum att han inte var förmögen att känna av mina gränser. Han tillät mig ingen integritet alls, utan bara klampade rakt in utan att be om lov. Av det lärde jag mig också att mina behov inte behövde lyssnas på och respekteras.

Jag är livrädd för att älska och bli älskad. Eftersom jag nu har de föräldrar jag har, eftersom jag nu har lärt mig att kärlek ser ut på och är funtat på ett visst sätt, är det så jag vill ha det. Jag vill älska och bli älskad sådär passionerat och destruktivt – men jag vet inte hur man bär sig åt för att göra det på ett hälsosamt sätt. För en sak är jag säker på; jag vill inte bli min mamma. Jag vill inte heller bli min pappa. Jag vill vara min egen och älska på mitt sätt.

Men faktum är att så fort jag kommer i närheten av någon form av kärlek så går hela mitt inre i krig med sig själv. Jag blir förvirrad, konfunderad, jag trasslar in mig i negativa och destruktiva tankar och känslor om mig själv, om den jag eventuellt kan tänka mig att älska (oavsett form av kärlek, bör tilläggas), jag går igenom varenda scenario av relationen jag kan komma på, helst i så negativa termer och riktningar som möjligt, för att därefter ge upp innan det ens har börjat.

Och det är så fruktansvärt tröttsamt. Jag har nämligen äntligen, för första gången i mitt liv tror jag, kommit fram till att jag också förtjänar att älska och bli älskad – på ett hälsosamt sätt. Men för att kunna bli det måste jag lära mig hur fan man bär sig åt. Hur kommunicerar man om kärlek? Hur törs man lita på att den över huvud taget finns där? Hur vågar man tro att den kommer att finnas där även i nästa sekund, nästa dag, nästa vecka, nästa år, för alltid?

Jag törs då rakt inte.

Om några veckor ska jag träffa min psykiatriker. Jag ska faktiskt ta upp det här och begära terapi igen. Har inte den blekaste om jag har möjlighet att få det, men jag tycker att jag förtjänar att lära mig hantera det här på ett vettigt sätt, så att även jag kan fylla ut mitt liv med positiv kärlek. Jag förtjänar det. Jag är fan över 40 – jag har levt ett halvt liv utan att veta hur man älskar eller låter sig bli älskad. Det är på tiden att jag får vara med om det, jag också.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation