Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Förra inlägget var en överblick/tillbakablick över året som gått – med både bra och mindre bra saker. Det här inlägget ska handla om vad jag vill få ut av 2018. Det är lite av varje, faktiskt – både materiellt och abstrakt.

Here we go;

Jag har ägnat många, långa år åt att överleva. All min energi har gått åt till att ens klara av att ha en existens. Att andas. Att få kroppen att ens röra sig. Att hantera all sorg över allt jag förlorat, och mer därtill. Och tro mig när jag säger det; jag har förlorat i princip allt och mer därtill, förutom min lägenhet och mina djur. För att klara av att hantera allt det här eskalerade mitt sockermissbruk till groteska mängder (även tack vare Venlafaxin som jag åt i flera år). Detta medförde i sin tur extrem viktuppgång samt överlag väldigt dålig fysisk hälsa. När jag började äta Litium drog jag också på mig Hypotyreos (nedsatt sköldkörtelfunktion), och utöver detta har jag också lymfödem i underbenen. Inte de bästa förutsättningar för ett gott liv, kan man tycka.

Alla de här åren ligger bakom mig nu. Medicinering och framför allt terapi har gjort att jag är mer stabil än jag någonsin varit i hela mitt liv, och jag känner att jag har förutsättningar att faktiskt kunna vara precis den människa jag vill vara. Men för att kunna nå dit (och aldrig har jag väl varit så taggad som jag är nu!) behöver jag ha hjälp.

Det jag framför allt har både behov och begär efter är livskvalitet. Jag har inte haft någon livskvalitet alls under alla de år jag ägnat mig åt att vara sjuk. Livskvalitet kan ju betyda lite olika saker för olika människor, men för mig innebär det (för tillfället) ungefär det här;

  • en fungerande ekonomi – det vill säga; ingen som hela tiden vill ta mina pengar
  • ett fungerande boende där jag trivs
  • så god hälsa som möjligt
  • friska och hälsosamma djur
  • friska och hälsosamma relationer till familj och vänner
  • kärlek

Jag tycker inte att det är alltför mycket begärt. Jag vill helt enkelt må så bra som det bara är möjligt, eftersom jag är så fruktansvärt trött på att må dåligt. Been there, done that, oh, too many times. Dessutom är jag också, för första gången i mitt liv, så oerhört taggad på och målmedveten när det gäller mitt mående. Det är faktiskt en väldigt intressant upplevelse. Jag är dessutom beredd att göra väldigt mycket för att nå mina mål.

Det finns vissa saker jag har behov av hjälp för att uppnå. Till exempel mina skulder och mitt boende. Men resten tror jag faktiskt att jag kan klara av på egen hand. Jag är till och med, efter så otroligt många år, redo att uppleva kärlek igen. Sådär som i att träffa en karl. Jag känner mig nästan girig på den upplevelsen. Faktum är att själva grejen är så otroligt stor. Det har varit så många år när jag trott att jag kommer att leva singel i resten av mitt liv, att jag kommer att dö intorkad och sexlös, oälskad och ensam. Jag har på fullt allvar trott att ingen vill ha mig, och även om någon skulle vilja det så skulle jag förstöra allt bara genom att vara jag. Nu börjar jag se mig själv på ett annat sätt, jag börjar spegla mig själv i andra på ett annat sätt, och det är så sjukt jävla intressant.

Väldigt kortfattat kan man sammanfatta det jag vill ha såhär;

  • en hälsa som gör att jag fysiskt orkar vara den jag vill vara
  • ett boende där jag och mina djur trivs och mår bra
  • en ny hund som Ella får vara med och uppfostra innan hon dör
  • mental och psykisk hälsa så att jag orkar vara den jag vill vara
  • en karl att älska och älskas av
  • ett tillfredsställande socialt umgänge

Det finns naturligtvis en hel rad olika sätt att åstadkomma allt det här på. Dem får jag återkomma till. Men sådär på det stora hela tycker jag att det här känns som en hyfsat god plan för hur jag ska påbörja resten av mitt liv.

Mitt liv.

Inte min existens eller överlevnadmitt liv. Det är stor skillnad på begreppen och det är viktigt för mig att göra den skillnaden.

För första gången någonsin, tror jag, förstår jag innebörden i begreppet mitt liv. Det är så häftigt så ni kan omöjligen fatta. Och för första gången någonsin känner jag att jag faktiskt vill leva det. Inte bara överleva. Jag vill leva mitt liv. Jag vill ha sällskap när jag gör det. Jag vill njuta och må bra. Jag har inte särskilt stora behov, men de jag har vill jag ska tillfredsställas.

Och jag tänker ägna år 2018 åt att påbörja det arbetet.

 

  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation