Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Ok. Nu har det gått några timmar på lördagen, och jag har hunnit reflektera lite mer. Främst därför att det händer saker i mitt huvud som jag inte alls är van vid, och jag står här som ett fån och gapar.

[column_half]

Jag är pigg. Sådär som i att jag sitter och är rastlös. Det har inte hänt på.. åratal! Jag har gjort saker idag. Sånt där som jag tänkt att jag ska göra jättelänge, men som jag inte kommer mig för. Det tar ingen lång tid – egentligen, men det känns stort och jobbigt och som ett projekt.

Som det att persiennerna i vardagsrumsfönstret är trasiga, och fastnat mellan fönsterhalvorna när jag tvättade fönstren senast. Det gör att det inte gått att dra upp persiennerna, och är ju egentligen väldigt lätt att åtgärda – men jag har inte gjort det. Förrän nu. Bara sådär, rakt av. Och det var inte ens jobbigt. Inte ens litegrand.

Direkt efter det gick jag och diskade. Nu sitter jag och gungar till musiken och funderar på vad jag ska göra nu, medan jag väntar på att maten ska bli klar (som jag givetvis påbörjade innan jag fipplade med fönstret). Jag skulle kunna påbörja riktigt stora projekt, som till exempel att storskrubba hela köket inklusive dörrkarmar och så vidare.

Alltså, det här är helt sinnessjukt.

bird_row

Ytterligare en effekt jag märker av (so far) är att det känns ungefär som att jag lagt en tjock heltäckande, heltät även i hörnen, kudde över min hjärna. En kudde i fetvadd. Den dämpar allt, allt, och gör att… hur ska jag förklara. Det påverkar synen. Lite mer korridorseende – seendet på sidorna blir väldigt diffust och otydligt. I och för synfältet rakt framåt också. Fast jag känner mig samtidigt väldigt fokuserad. Och som om det inte finns så mycket att bekymra sig om.

[/column_half][column_half_last]

rosa_ros

Utöver det skulle jag för en gångs skull vilja notera att det nu är 14 år sen min biologiska mamma dog. Inte riktigt, riktigt än – hon dog egentligen, om man ska vara kinkig och se datummässigt, den 15 februari – natten mellan den 14 och 15. Men jag har alltid tänkt det som att hon dog på Alla Hjärtans dag. Otroligt dålig smak att ge sig av den dagen. Jag minns att jag tänkte att nu kommer jag aldrig att kunna fira Alla Hjärtans dag utan att tänka på mamma. Fast det kommer jag ju. Nu är det så länge sen att jag i princip aldrig tänker på vare sig det, eller henne själv. Och när jag tänker på henne är jag tack och lov 14 år äldre och kan ha lite  andra tankar i skallen än jag hade då. Vilket i och för sig inte är ägnat att förvåna, särdeles – men ändå. Det är ett bevis på att man blir äldre och mognar lite, när man lär sig tänka annorlunda.

Idag är det i alla fall Alla Hjärtans dag, och som jag gjort de senaste tio åren eller så, sitter jag ensam här hemma med djuren. I år har det inte stört mig så mycket, men under några år har det känts jävligt trist att inte ha någon att fira den dagen med. Om man nu vill säga “fira” – man kan ju lika gärna säga tillbringa, och det kanske stämmer bättre.

Nu har mitt skrivande övergått till totally random ramblings. Dags att sluta för ögonblicket och se om min mat är klar.

Laters, peeps 🙂

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet