Jag har nyborstade tänder (med min nya eltandborste som jag är så nöjd med). Sitter vid datorn och velar om huruvida jag ska gå och lägga mig, eller om jag ska sitta runt ett dygn för att vända tillbaka dygnet. Jag har inte bestämt mig än.
Katterna busar. De hoppar på varandra, flygandes i luften med alla tassarna brett isär. Deras tunnel prasslar när de rusar igenom den eller bara rör sig omkring, på den. Jag tycker om ljudet av mina busande katter. Jag tycker om ljudet av mina katter, punkt. Zoe kan låta rätt illa när hon går runt och vrålar, men på det stora hela så gillar jag ljudet.
Molly rusar och hoppar på Zoe bakifrån.
Det är de små sakerna som ger ett leende på läpparna. Som gör att man kan skratta, även när mörkret är som tyngst.
Fast just nu är mörkret inte närvarande. Jag ska inte säga att det är solljus och klarblå himmel i min värld. Den är snarare ganska jämngrå, med små hål bland molnen där himlen tittar fram. Men luften är klar och går att andas, och bekymren håller sig på avstånd.
Tidigare i kväll ringde det på dörren. Det var en av äckelkärringarna i trappen – hon som bor rakt under mig. Hon undrade vad vi höll på med häruppe – hon lägger sig tidigt och är dessutom ljudkänslig så man blir mörkrädd. Något lät, och hon trodde att det kom härifrån. För en gångs skull hade hon fel, och jag var så löjligt nöjd över att kunna säga att nej, härifrån kommer det då rakt inte. För första gången, tror jag – ever, bad hon om ursäkt för att hon störde.
På tal om djur och oljud, så var det faktiskt så att Ella ännu tidigare under kvällen hade tuggat märgben. Nu är ju hon tack och lov inte sådär att hon nödvändigtvis ska slänga omkring med det hon tuggar på (när det är ben – gummileksaker slänger hon mer än gärna omkring sig). Det i kombination med att jag själv inte hade reagerat på att hon lät illa, gjorde att jag med gott samvete kunde säga åt äckelkärringen att hon inte kunde klaga på oss.
Jag måste bestämma mig för om jag ska sova eller inte. Bah, vad drygt det är när dygnet hänger på sniskan på det här viset.
Men det är tur att jag trots det mår hyfsat ok. Dygnsrytmen går trots allt att göra något åt, även om det kan vara överjävligt svårt och fruktansvärt påfrestande.
Vi får se hur jag gör inatt.