I hela mitt liv har jag varit en bokmal deluxe. Jag har läst, och läst, och läst, och läst – och sen har jag läst lite till, bara för att. Tills en vacker dag, när jag insåg att – shit, jag har inte läst, på hur länge som helst. Jag minns inte ens hur länge sen det var, men säkerligen tio år sedan.
Sedan dess har jag haft korta perioder där jag lyckats trycka i mig en eller kanske ett par böcker, och varit skitlycklig över det. Varje gång har jag trott att NU kommer jag att kunna börja läsa igen, som förr. Varje gång har det skitit sig. Koncentrationsförmågan har liksom rasat i botten.
För något år sedan tog jag fram en bok jag inte läst, och började läsa den. Det tog tid, gick långsamt och trögt, och efter ett tag blev den stående. Där har den stått och samlat damm. Tills för några dagar sen, när jag tänkte att jag skulle testa. Tidigare tyckte jag inte att boken var skitbra, men av någon anledning så fastnade jag. Jag ska inte påstå att jag suttit som klistrad och sträckläst, för det har jag inte.
Men jag har läst i boken – varje dag.
Och nu läste jag alldeles nyss ut den. Jag blir nästan lite känslosam över det, skall erkännas. Läsning har alltid, så länge jag kan minnas (och jag lärde mig läsa när jag var runt 4 år gammal), varit en av de mest njutbara sakerna i livet. Tills jag tappade koncentrationsförmågan. Ingenting jag försökt läsa har känts på det sätt läsning kändes på förr – det har känts tråkigt, bara som ord, helt utan innehåll.
Men den här gången kändes det som förr.
Jag har inte den blekaste aning om det här innebär att jag kommer att fortsätta läsa någon annan bok. Jag hoppas det. Jag skulle verkligen, verkligen vilja komma tillbaka till att alltid ha minst en bok på gång. Det är så skönt att läsa.
Mina minnen av att läsa är att varje bok är en helt egen värld, och personerna i boken blir mina nära vänner som jag får umgås med så länge det finns sidor kvar att läsa. Varje gång jag läst ut en bok, eller en bokserie, har varit sorgesam.
Men jag tror att det här kan ha att göra med att min energinivå håller på att stiga, generellt. Jag har varit extremt passiv under lång, lång tid. Dels på grund av tristess, dels på grund av att jag brände ut mig på alla behandlingar för min bröstcancer, under hela förra vintern/våren, dels på grund av att jag redan innan det fortfarande hade symptom efter utbrändheten jag drog på mig runt 2007 – 2010 (som fortfarande finns kvar), dels på grund av min bipolära diagnos.
Men som sagt var; det känns som att energin och lusten att vara mer aktiv, håller på att stiga. Det vore onekligen väldigt tacksamt, så håll tummarna för att det faktiskt blir så.
Även med läsningen. ♥