Till väldigt stor del försöker jag att låta bli att gnälla (i alla fall så ni märker det – jag gnäller en hel del på exempelvis vädret tillsammans med en av mina bästa vänner). Men faktum är att det faktiskt finns tillfällen när det är mer än ok att gnälla. Till exempel när man är sjuk.
Och nu är jag fan sjuk. Magsjuk, dessutom. Jag har inte varit magsjuk på åratal – och jag menar verkligen; åratal. Som vanligt kräks jag inte, utan ränner på dass med rännskita stup i kvarten. Yay mig!
Fördelen är att jag, för andra gången den här veckan, tror att jag är på bättringsvägen. Jag trodde att jag var bättre igår, men när jag vaknade och tog mig upp mitt i natten (dygnsrytmen är ännu värre än vanligt) så mådde jag riktigt jävla crappigt – igen.
Nu har jag varit vaken sen många, många timmar och bortsett från att jag är vansinnigt trött så känner jag mig lite bättre. Håll tummarna för att det vänder, för jag smäller tamejfan av.
I morse ringde jag faktiskt och bokade av min bokade tid med psykiatriker i morgon. Det är rätt pinsamt, för jag bokade av, tror jag, två tider i höstas på grund av sjukdom. Hoppas att han ringer i stället.
Fast jag har faktiskt lyckats få i mig pyttelite varje dag. Inte någon direkt mat, men jag har fått i mig mina koppar fett-te (LCHF-grunka) och lite typ tunna skivor med skinka och majonäs eller liknande. Men jag har inte ätit mat sen i lördags, och jag kanske borde försöka göra det. Nämligen är jag inte bara taskig i magen, jag känner mig också rätt svag i kroppen.
Igår var första dagen jag kunde dricka mer än ett par, tre klunkar vatten utan att det kändes som ett lock i halsen som satte stopp. Hävde i mig fyra glas på varandra – helt fantastiskt.
Men jag ska inte tråka ut er med gory details om mina toalettvanor de här dagarna. Det räcker med att veta att jag skiter löst, att när det var som mest så sprang jag på dass ett par gånger i timmen med magknip, att jag inte kräks (tack och lov), och att jag är helt jävla fucking slut.
Ops, råkade visst berätta allt ändå. 😀