Hej pappa. Jag har svårt att tro att det är två år sedan du dog. Det är två år och några dagar sedan jag senast såg dig. Vi höll varandra i handen och kramades både längre och hårdare än vi gjort sedan jag var tonåring. Kanske visste vi att det var sista gången vi skulle ses.
Kommer du ihåg när jag var yngre? Jag sade alltid att jag skulle gå under den dag du dör. Det är två år sen nu, och jag har ännu inte gått under. Jag har inte ens kommit i närheten, faktiskt.
Jag tänkte passa på, nu när vi ändå hörs, att berätta lite om vad som hänt de senaste två åren sen du lämnade mig för sista gången. Från början hade jag svårt att veta vem jag var, nu när jag plötsligt blev föräldralös. En stor del av min identitet har bestått av att vara ditt barn. Omställningen till att vara din dotter till att plötsligt vara min egen har tagit en stund att processa, men jag tror att jag har kommit ut på andra sidan. På gott och ont – det har inneburit en del insikter som inte är särdeles smickrande för varken dig eller mig. Men tro för all del inte att jag älskar dig mindre för den saken. Jag kommer alltid att älska dig.
Det är en väldigt märklig känsla, att se två sidor av att du är borta. Jag saknar dig och du finns nästan alltid medvetet i mina tankar. Samtidigt så har jag under de här två åren tillåtit mig att steg för steg börja hitta mig själv igen. Den jag är och kommer att fortsätta vara är kanske inte den dotter du önskade att jag skulle vara, men jag måste vara den personen. Jag måste ha det jag tror är verkligt, det jag blir tillfredsställd av att göra, i mitt liv – och jag låter inte längre din skepticism eller uppenbara motvilja påverka mig i mina val.
Jag hade önskat att vi skulle haft många år kvar tillsammans. Jag hade velat tillfriskna såsom jag gjort och umgåtts med dig som en vanlig vuxen. Jag hade velat resa tillsammans med bara dig, bara för att vara med min pappa. Jag hade velat ha många, långa år av det umgänge vi hade innan du dog.
Nu fick varken du eller jag det. Vi fick något annat i stället. Du fick en trasig dotter. Jag fick alldeles för många förväntningar på mig som jag inte kunde leva upp till. Det var nog inte vad någon av oss förväntat oss. Men så blev det.
Jag har dock en rad saker jag vill tacka dig för. Jag vill tacka dig och mamma för att ni gav mig mitt liv – två gånger, dessutom. Det uppenbara; när jag föddes. Men också genom att ni båda har lämnat mig, för det är genom er frånvaro jag fått utrymme att vara mig själv fullt ut. Det gör mig ledsen att det är så, men det förtar inte det faktum att det är så.
Jag är ofta arg på dig för att du inte förstått mig till fullo (och jag har i ärlighetens namn inte alltid förstått dig heller), men du ska veta att jag är dig högt tacksam för allt du lärt mig som har med många andra saker att göra.
Du och jag har aldrig trott på samma saker. Jag har trott på en medveten tillvaro efter döden, medan du har trott att man bara upphör. Med tanke på hur ofta du är här och hälsar på hade det varit mycket värt att se dig när du gick över gränsen. Vad förvånad du måste ha blivit. Eller så blev du inte det – till skillnad från dig så tror ju jag att själen vet vad den ska göra när det är dags att lämna den fysiska världen.
Du var orolig för att bli bortglömd när du var borta. Så länge jag lever kommer du att leva, pappa. Jag bär dig med mig – alltid. Du finns djupt i mitt hjärta och i mitt minne och där kommer du att förbli. Och när det är dags för mig att dö räknar jag med att du möter mig.
Innan jag glömmer; jag vet att du aldrig förstått min kärlek till mina djur, men jag skulle uppskatta om du kunde möta dem när det är deras tur. Stort tack på förhand.
Det får vara allt för den här gången. Jag älskar dig pappa. Hälsa på mig när du vill. Vi ses så småningom.
// din dotter