Sonya Malinka Persson

bloggar om livet med bipolär sjukdom

Sociala medier

Shit, vad min hjärna är igång nu. Inte så att det drar mot hypomani, men jag är inte van vid att den arbetar såhär jävla hårt. Jag har svårt att somna, därför att den envisas med att vara aktiv hela tiden. Skitirriterande – men jävligt roligt, samtidigt.

Fjäril i glittrande svart

Jag vet inte riktigt vad som har hänt. På riktigt. Det här med att drastiskt sänka dosen Litium (på eget bevåg) har förändrat så extremt mycket i mitt sätt att tänka och vara att det nästan är läskigt. Till det bättre, vill jag dock påpeka. Inte nog med att jag återigen faktiskt känner saker, men en hel rad andra egenskaper/förmågor osv har kommit upp till ytan igen och kraschlandar i min hjärna så det bara skräller om det.

Som till exempel det här med att kunna visualisera, att kunna föreställa mig hur jag skulle vilja ha mitt liv – och faktiskt både se och uppleva det innan det är fysisk verklighet. Det tillhör min världsbild att kunna göra det – har beskrivit fenomenet tidigare, men det är längesen och jag måste leta för att hitta inläggen. Det går ungefär på att man får det man tänker.

Men andra saker också. Jag har ägnat delar av mitt liv åt att känna av energier – väldigt tydligt (skall icke förstås som intuition som är något helt annat). Det låter jätteflummigt, men vid till exempel fysisk beröring kan man känna energi som sprakar mellan hud och hud i framför allt handflatorna (iaf på mig). Under min tid med Litium 3+3 (och långt innan dess) har den förmågan varit helt bortdomnad och icke-existerande. Nu har den slagit till med ungefär hundrasjuttiotusenbiljarder procent, vilket jag framför allt märker när jag gosar med min hund. Känslan är extremt cool, när man varit utan den under en längre tid utan att ens märka det.

Min främsta insikt när det gäller Litium handlar nog om att den varit väldigt bra för mig när det gäller att stabilisera min instabilitet, mitt mående, så att jag kan återfå så mycket förmåga och så mycket av mig själv, min personlighet, mina intressen och passioner och så vidare, som möjligt. Däremot tror jag inte att det är bra för mig att fortsätta äta den i den mängd jag gjort hittills. Jag kan absolut tänka mig att fortsätta äta Litium, men i små doser, för att behålla och underhålla det mående och den nivå jag känner att jag börjar få tillbaka nu.

Om man ska titta närmare på det här med världsbild, livsfilosofi och så vidare, så har det börjat hända saker som förhoppningsvis kommer att leda till att mitt liv faktiskt kan utvecklas åt det håll jag vill och att jag kommer att kunna vara den jag faktiskt är, inte den jag av yttre omständigheter tvingats vara under lång tid.

Till exempel det faktum att jag – mot allt jag hade kunnat föreställa mig, beviljats sjukersättning. Nu är jag övertygad om att livet med sjukersättning inte är någon höjdare, men det kan omöjligen bli sämre än att leva på försörjningsstöd. Att månad ut och månad in känna att man är helt beroende av en handläggares nycker för huruvida man får några pengar eller ej, att varje månad tvingas redovisa sin ekonomi och låta en annan människa beskåda alla inköp man gör (och som jag sade till en av mina bästa vänner – även om personen i yrkesrollen kanske inte dömer, är vi alla människor och dömer andra vare sig vi vill eller inte längst in där ingen ser). Det finns ytterst lite positivt med att leva på försörjningsstöd under längre perioder, bortsett från som i mitt fall, att det räddade mig undan att hamna på gatan.

Men som sagt var – detta med sjukersättningen gör att jag inte längre kommer att känna mig lika låst och hindrad i hur och vart jag vill leva. Om min god man är så skicklig och bra som jag tror att han är, kommer han att se till att om inte annat, mina skulder minskas med helst en större mängd kronor. Vilket i sin tur gör att sannolikheten att jag kan ha min bil och husvagn så småningom ökar drastiskt.

Inlägget låter inte fullt lika entusiastiskt och positivt laddat som jag känner mig – kanske är det realisten i mig som tar över i alla fall delvis. 🙂 Men oavsett vilket – förändringens vindar börjar ta fart och det är med enorm förtjusning jag känner dem grabba tag i håret, kroppen, tanken, livet.

Kanske att jag förtjänar ett bättre liv än såhär, ändå!

  • 8
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
  •  
Arkiv
Translation

Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet