Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag berättade ju häromdagen om hur effekterna av Litium så sakteliga börjar utkristallisera sig för mig. Hur fantastiskt jävla löjligt asnöjd jag är. Nu ska jag berätta om det jag tänker lägga mitt första och för tillfället största fokus på.

När jag började äta Venlafaxin var jag överviktig. Det har jag alltid varit, mer eller mindre. Min husläkare upplyste om att det kunde ge oönskad effekt på just vikten på grund av att Venlafaxin påverkar belöningssystemet i hjärnan, men just då var det fullständigt oviktigt för mig. Just då behövde jag upp ur depressionen, så jag struntade i det.

Hade jag vetat då vad jag vet idag, hade jag kanske (inte) gjort annorlunda. Omöjligt att säga.

I vilket fall så är det ju så att jag gick upp extremt mycket i vikt när jag börjat äta Venlafaxin, eftersom jag dessutom har ett sockerberoende i grunden som utvecklade sig till ett ganska extremt sockermissbruk. Till slut var jag så trött på att väga så mycket att jag gick till min husläkare och bad om en remiss för att få göra en gastric bypass.

Det är nu 2½ år sen jag påbörjade utredningen för en gastric bypass, och den har avstannat under cirka 1½ år på grund av att jag inte kan använda en Cpap (apparat man använder för att motverka sömnapné). De anser att jag har för många andningsuppehåll, men inget av det de kan erbjuda gör någon skillnad. Alltså vet de inte riktigt vad de ska göra med mig, och så får jag göra sömnregistrering efter sömnregistrering.

Typ så.

För ett par veckor sen eller så började jag känna att jag inte vill ha det så. Jag tröttnade väldigt fort på att inte ha kontroll över min vikt. Jag tröttnade på att andra ska bestämma om och i så fall hur jag ska få gå ner i vikt.

Och eftersom jag inte vill tillbringa resten av mitt (om så, troligen ganska korta) liv med all denna övervikt, började jag fundera på att helt fräckt roffa åt mig kontrollen igen. Jag började fundera på att strunta i det här med gastric bypass och helt enkelt göra något jag blivit rekommenderad flera gånger men aldrig kommit mig för, ansett att jag haft råd med, eller egentligen riktigt trott på.

LCHF.

Jag har under lång tid känt att jag inte vill bli eller för den delen vara en kvinna män gillar enbart för att jag har en stor kropp. Jag vill inte definieras av min kropp. Däremot vill jag gärna känna mig snygg, och det har jag inte gjort på rätt många år.

Så. Jag har aktivt och medvetet valt att lägga om min kost till LCHF. Jag har ingen aning om vad jag kan förvänta mig av det, men jag vill prova det här ett tag innan jag tar ett slutgiltigt beslut i fråga om gastric bypass-operation. Nämligen så är jag extremt blödig när det gäller mitt hår, och jag råkar veta att det är väldigt vanligt att man börjar tappa väldigt stora mängder hår efter en operation. Jag vill ha mitt hår kvar! Och ja, det är jätteytligt och jättefånigt, men jag vill det!!!

Dessutom så skulle det kännas jääääävligt roligt om jag lyckas gå ned allt (eller åtminstone nästan allt) jag behöver gå ner, helt på egen hand.

Den här tanken skulle aldrig ha uppstått utan Litium, kan jag säga. OM den mot all förmodan skulle ha gjort det, skulle den ha självdött därför att jag skulle inte lyckas uppbåda fokus och målmedvetenhet nog för att ens börja.

Det här är jag nöjd med, redan innan jag ens hunnit börja ordentligt! 🙂

Arkiv
Translate