Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Titeln räcker inte för att beskriva det som har hänt sedan jag började äta Litium. Jag funderade lite över olika sätt att locka dig att läsa, men klockan är tjugo i tre och det har dessutom varit sådär varmt i ett helt gäng dagar, så min hjärna är inte helt med.

Litium

However; det finns saker att berätta om, fundera över och planera inför. Faktiskt så är det helt jävla fucking sanslöst, det här med Litium. På riktigt. Jag ska träffa min pygmépsykolog på måndag och berätta lite om hur jag upplever saker och ting, och det ska bli intressant att höra vad han har att säga.

Såhär. Jag har läst mig till att Litium tar ungefär ett år på sig att uppnå full effekt. Jag har ätit det i ungefär fyra månader nu, give or take några veckor hit eller dit. Jag började ju känna mig mer balanserad ganska precis från start – ett par dagar in, kanske. Det i sig är fantastiskt och värt sjukt mycket. Men de senaste veckorna, och framför allt den senaste veckan, har jag upplevt något mer som är ännu mer fantastiskt.

I mitt sämsta skick slogs jag i biljarder med delar. Skärvor, till och med. Jag fick nödtorftigt plåstra ihop mig där det var mest akut, men då lossnade ett plåster på något annat ställe. Så var det – hela tiden. I det läget kan man inte åstadkomma särskilt mycket med sitt liv, för man är så upptagen med att försöka hålla ihop sig själv.

Det jag nu har börjat upptäcka och inse är att jag är – contained. Sammanhållen. Behållaren som innehåller och håller ihop allt det som är jag är hel. Jag kan inte ens se tillstymmelsen till en låtsasspricka någonstans, när jag tänker mig den som bild. Mitt skal är förvisso av glas, men nu med hjälp av Litium är det ett förjävla hårt glas som inte går sönder bara man tittar på det. Dessutom är det glatt och halt som tusan, så allt sånt jag normalt skulle reagera väldigt hårt på, bara rinner av. Just den känslan har jag haft flera gånger sen jag började.

När jag berättade det här sista för min äldsta, bästa väninna Chamilla grinade hon nästan i telefon för att hon blev så glad. Jag har inte grinat, men jag noterar med viss fascination att jag rent generellt är väldigt blödig these days. Förut, när jag åt Venlafaxin brydde jag mig inte nämnvärt om sorgliga filmer, vackra saker (förutom att det var vackert, förstås) och så vidare. Nu äter jag inte Venlafaxin längre, och mitt känsloliv har tydligen vaknat till liv igen. It’s so weird.

rosor

I vilket fall. Nu när det händer såhär, i min värld, extremt stora och avancerade grejer i min skalle, så märker jag att det också medföljer mindre, men minst lika viktiga, bihangseffekter av de stora effekterna (hängde ni med? jag gjorde knappt det).

Balansen är en sak, men det här med att känna sig innesluten, hel, omsluten, ja, vad man nu vill kalla det, det ger ringar på vattnet. Till exempel insåg jag häromdagen att shit, vilket fokus och vilken envishet jag känner att jag har. Projektidéer jag för bara ett par månader sen aldrig skulle ha trott var möjliga, känns nu fullt överkomliga. Och det enbart och enkom därför att jag känner mig sådär… contained (det är ett jättebra ord och jag kommer inte på någon bra översättning just precis nu).

Jag tror att det är ett par år sen vid det här laget, som jag träffade kurator uppe på Affektiva. Hon sade till mig vid något tillfälle att jag inte skulle lägga så stor vikt vid en medicin (Voxra var det fråga om just då). Det var ju trots allt jag som gjorde saker, inte Voxran. Och nej, så är det ju. Men hade jag inte ätit Voxra hade jag kanske inte gjort det jag gjorde precis just då (for the record; så häftigt är inte Voxra, inte för mig i alla fall). Jag slår vad om att hon skulle säga samma sak om Litium; lägg inte för stor vikt vid medicinen – det är du som gör allt. Och jo, förvisso. Men faktum är att om man inte ska lägga någon vikt vid medicinen, vilken man äter och varför och så vidare, då skulle jag lika gärna kunna knarka Treo som min mamma gjorde.

Jag kan säga såhär. Jag är så sjukt tacksam över att min läkare faktiskt lyssnade och var villig att göra ändringar i min medicinering. Jag är så sjukt tacksam över att han, trots att jag fick uppfattningen att han egentligen inte ville, var öppen för att ge mig Litium. Jag är , så, så jävla sjukt tacksam att jag seriöst överväger att vid tillfälle… tja, jag vet att det inte är riktigt ok att göra så, men alltså, att köpa en bukett blommor eller ett fint kort eller nåt. Det går inte att med ord beskriva känslan av att livet öppnar sig, att det kan bestå av något annat än inre stress, ångest, rädsla, negativa och destruktiva tankar, oförmåga att klara av och hantera stort som smått…

Någon dag kommer jag att gråta av tacksamhet.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet