Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jaha. Så har det då gått ett par dagar med dubblad dos av Litium. Jag vet inte riktigt hur snabbt det är rimligt att tycka att man märker skillnad, men so far kan jag nog tycka att jag ändå märker en viss skillnad.

[column_half]

Tidigare, på 1+1 tablett Litium, tyckte jag att det var stor skillnad mot ingen alls – men att jag fortfarande inte var så stabil. Bättre, men inte bra.

Nu, på 2+2 tabletter dagligen, även om det bara gått ett par dagar, så kan jag tycka att… jo, men jag känner mig nog stabilare redan. Jag fyllde ju år igår, och för er som läser mina privata inlägg så kan jag säga att jag bjöd hem pappa och Ulla. Det gick över förväntan och var faktiskt jättetrevligt. Inget tjafs, sådär som min hjärna gärna får för sig att tro, utan bara trevligt. Pappa såg dessutom mer levande ut än död, vilket var en trevlig överraskning.

I vilket fall. Det som hade kunnat kännas väldigt märkligt och jobbigt, gjorde inte det. Nu har jag inte drabbats av något jättejobbigt på bara ett par dagar, i och för sig, men om jag ska reflektera över hur mina tankar går så ligger allt som har med jobbigheter att göra, väldigt, väldigt långt bak i tankeskåpet eller vad jag ska kalla det.

Jag skulle ljuga om jag sade att allt som tidigare inte varit så viktigt (läs; skura kök och badrum från golv till tak osv) helt plötsligt är åtgärdat på nolltid. Så är det inte. Men som sagt; allt som jag tidigare tyckt legat över mig hela tiden och tryckt på varenda känslighetsnerv jag har och så några till… antingen har de nerverna blivit helt bedövade, eller så bara bryr de sig inte längre =)

[/column_half][column_half_last]

flower_4

Oavsett vilka liknelser man väljer att använda om saken, så är det i alla fall otroligt skönt. Det är nästan sådär så jag törs hoppas på att det kanske kan bli lite lugn och ro i mitt liv framöver.

Och vet ni vad?

Tanken på lugn och ro… herregud, det är så man kan grina, bara av det. Det var så länge sen jag ens vågade tänka på att jag skulle kunna leva ett liv i lugn och ro utan dessa eviga abnorma svängningar i humör och mående.

So far, Litium is the shit.

[/column_half_last]

 

Arkiv
Translate