Jag påminns med jämna mellanrum om hur faktiskt otroligt viktigt det är med två saker för att få åtminstone någon slags grundläggande välmående; mat och sömn. Jag har slarvat något rent fantastiskt med dessa två ett tag, och nu får jag vad jag tål.
[column_half]
Under en ganska lång period har jag vänt på dygnet. Inte helt, men det hänger på ungefär trekvart eller så. Jag lägger mig mellan 02.30 och 04.30. Typ. Ibland vid femtaget på morgonen. Sedan sover jag. Vaknar kanske till nån gång tidig förmiddag, och ligger sedan som i dvala fram till halv tolv. Ibland sover jag till halv ett. Eller som idag, ända till halv tre. Jag höll på att dö när jag väl vågade titta på klockan.
De senaste (flera) veckorna har jag dessutom inte varit särskilt intresserad av mat. Jag har börjat knarka äpplen (jag proppar i mig nånstans mellan 1 – 2,5 kilo äpplen om dagen), för att förhoppningsvis komma undan delar av sötsuget (vilket funkar ungefär till hälften, beroende litegrand på). Äpplen behöver man inte laga till. Äpplen kan man äta vart som helst, när som helst. Det blir ingen disk. Men det är gott och det är nyttigt (möjligen minus fruktsockret, dåh). Dessutom blir jag inte särskilt hungrig när jag proppar i mig äpplen på det där viset.
Men äpplen är trots allt inte varm mat, och det brukar sluta med att jag framåt sen kväll (tio, elva eller så) kommer på att jag måste ha något varmt att äta i vilket fall. Ungefär en vecka i sträck har jag nu ätit kycklingfilé i ugn, med olika kryddningar. Det är bland det enklaste jag kan tänka mig att göra just nu. Möjligen äter jag ris till, om jag kommer ihåg att sätta på det i tid, så kycklingen inte hinner kallna eller bli skrumpen och torr.
Och vet ni. Jag blir fanimej tokig av det här. Jag trivs egentligen inte alls med det. Nog för att jag är kvälls- och nattmänniska, men det här är löjligt. Ibland tänker jag att jag ska sitta runt så jag kommer i säng i hyfsad tid dagen därpå – men så blir det aldrig.
Idag, i alla fall, så vaknade jag ju då väldigt sent. Under våra andra promenad gick jag och Ella förbi Ica, och jag använde mina absolut sista pengar på att köpa äpplen och några chokladbollar (Icas är faktiskt godare än Delicatos, vilket förvånar mig storligen). Vi gick hem, och jag åt upp rubb och stubb när jag kom hem. Nämligen hade jag blivit på så otroligt dåligt humör. Grinig och lättretlig så det heter duga. Tvi vale, säger jag bara. Det är så jobbigt att vara på sånt humör. Det blev aningens bättre, men inte jättebra. Framåt elva eller så, insåg jag i alla fall att näh fan, jag måste äta varm mat. Det blev – hör och häpna – kycklingfilé igen! Currykryddad med vitlök idag (samma som igår)! Med ris och kall kvarg dränkt i citron (sån där plastcitron, ni vet).
Och tro på fan. En stund efter att jag ätit (och dessutom tagit mina kvällsmediciner) så kände jag att jag började må bättre. Att säga att jag mår bra är att ta i (nu är jag hungrig igen, och håller på att koka ägg), men jag är iaf inte sådär irriterad och retlig som innan.
[/column_half][column_half_last]
En annan sak jag noterat när jag äter äpplen versus choklad och glass är hur jag skiter och hur jag är i magen. Folk frågar mig oupphörligen om jag inte blir dålig i magen av alla äpplen. Nej, säger jag. Inte ett smack – däremot skiter jag äppelskal så det står härliga till. När jag äter glass och choklad, däremot… åh, herrejävlar, vad jag skiter. Och mår dåligt i magen. Det är sådär så jag får rännskita och måste rusa in på dass.
Jag har ätit en stor mängd glass under ett par dagar nu, så jag har koll.
Och så tänker jag sådär.. speciellt om man betänker att jag också vill göra en gastric bypass – varför tar jag inte bättre hand om mig? Varför misslyckas jag om och om igen med framför allt mina matvanor? Varför ska det vara så in i helvete svårt att låta bli det jag blir kass i magen av och välja t ex äpplen i stället – varje dag? Och varför klarar jag inte av att äta små, små mål flera gånger om dagen så att det blir en ständig tillförsel av energi? Jag vet ju precis vad som händer annars – för stort intag av socker puttar ner mig i sockerkoma, och det kan hända flera gånger om dagen.
Nu vet jag ju att det till största delen handlar om dåliga vanor, men också till stor del om känslor och så vidare. Jag skrev om det för ett litet tag sen. Men oavsett vilket, så tänker jag mig att jag kanske borde tänka lite på hur jag mår, beroende på hur jag äter.
Vet ni att det är nog första gången jag tänker den tanken på ett lite mer seriöst vis. Shit, vilka vuxenpoäng jag skaffar mig, känner jag 😀
Så. Jag antar att jag kan tänka mig att helt officiellt lova att göra mitt bästa för att äta bättre än jag gör idag (vilket i sig är betydligt bättre än för ett par år sen).
[/column_half_last]