För den som inte visste det så har jag jobbat större delen av mitt vuxna liv som fotograf. Porträtt och bröllop, främst, men jag har också ställt ut litegrand. Sedan en längre tid tillbaka har jag hyst ganska seriösa funderingar på att göra en utställning omkring min bipolaritet, med syfte att öka förståelsen och acceptansen av den här diagnosen (Varför finns det ingen bra översättning på engelskans disorder? Det är ett så himla bra ord!).
[column_half]
Jag har funderat fram och tillbaka på det här, och vilken ingång som är lämplig. Från början var min tanke att jag skulle illustrera hur det ser ut på insidan av mitt huvud – hur det faktiskt känns att leva med bipolär sjukdom. Inte nödvändigtvis så mycket hur det är, som hur det känns.
Men jag insåg rätt snart att det skulle bli ohyggligt svårt. Hur illustrerar man det på ett vettigt sätt? Och vilken vinkel ska man i så fall välja? Depressionsbiten, hypomanin, obalansen… vad? Så jag lät den tanken ligga, och funderade vidare.
Som det ser ut just nu, så kan det tänkas bli någon slags självporträtt, en självbiografisk berättelse där jag tar upp delar från mitt liv och väldigt naket och öppet berättar om hur olika saker fungerar för mig. Eller inte fungerar, för den delen. Vilka känslor som kommer när jag fixar eller inte fixar saker. Hur jag reagerar och agerar i specifika situationer. Drömmar, förhoppningar, rädslor… allt sånt där som vanliga, icke-bipolära människor har.
Det jag snabbt insåg i och med de här sista tankarna, var att jag nog inte vill att mina föräldrar ska se utställningen.
[/column_half][column_half_last]
Jag tror (vet) att det kommer att bli väldigt intressant – både arbetet med utställningen, och det färdiga resultatet. Men jag tror också att jag kommer att behöva kapa väldigt mycket i det jag vill få med. Kanske välja ett givet område, och utforska det. Annars blir det sådär absurdt stort, och jag kommer aldrig att klara av att avsluta det.
Det jag i alla fall har tänkt ha med i utställningen, materialmässigt, är fotografi, text och eventuellt någon form av ljud. I så fall har jag tänkt mig ett ljudlandskap, snarare än musik.
Det som känns väldigt roligt med det här (en av sakerna) är att jag tror att det kommer att finnas ett rätt stort intresse för det. Man kan ju tänka sig att vårdpersonal som jobbar med bipolära kan vara intresserade. Likaså psykläkarna som kanske blir lite kliniska ibland. Jag tänker mig att fackförbund och deras ombud framför allt (som förhandlar löner och konflikter mellan arbetsgivare och arbetstagare, bl a) kan ha ett intresse av det. Folk på AF, FK, socialkontoren (kanske rehab och ekonomi främst!?) torde ha ett intresse av det. En del politiker, kanske framför allt inom landstinget…
Jag tror att man kan hitta på rätt mycket roligt till och med det här. Undrar om det skulle vara vettigt att vid något tillfälle under utställningstiden, ta dit någon typ… inte vet jag, läkare, psykolog eller annat, som är specialiserad på just bipolär sjukdom, som kan hålla någon form av föreläsning.
Jag kanske skulle ta och höra med föreningen Balans om det skulle vara intressant med ett samarbete.
Hmmm. Det kan nog bli himla bra, detta.
[/column_half_last]