Den här veckan har varit lite rörig. Dels så publicerade vi en artikel på Motargument.se, som orsakade ett ramaskri i vänsterfalangerna av antirasismrörelsen, dels har mina dagar blivit lite upphackade och allmänt röriga ur det perspektivet.
Det fick mig att inse (i kombination med att det är påsk och mina föräldrar gärna hade sett mig komma hem en sväng) att jag inte riktigt fixar när det blir alltför rörigt från min trygga punkt – hemma. Jag är så van vid att mina dagar ser ut på ett visst sätt, och märker att jag inte riktigt hänger med i skallen när det blir för rörigt runtomkring. Eller; ska jag säga, när det blir för många saker jag ska hinna med på en vecka, en dag eller whatever.
Till exempel igår. Ett faktiskt mycket bra exempel. Jag vaknade, lyckades halvsova mig igenom hela förmiddagen. Strax efter halv tre (när jag precis var färdig med att borsta igenom håret efter en hårtvätt) lämnade en kompis av sin hund som skulle vara här ett par timmar hos mig och Ella. Vi tog en promenad upp i skogen, och när vi kommer hem har jag tappat hela min nyckelknippa nånstans på vägen. Nu har jag ju den turen att en granne ett par hus ner har en extranyckel hit, så det löste sig med att komma in. Men min egen nyckelknippa låg ju kvar i skogen. Tyvärr var min kompis på väg tillbaka för att hämta sin hund, och vi blev fast i att fika tills det var mörkt. Jag följde med henne till Lidl för att sitta i bilen med hunden medan hon gick in och handlade. Sen hem igen, och i princip bara vänta på att klockan skulle bli tillräckligt mycket för att nattkissa hunden. Först därefter kunde jag andas ut och ta det lugnt på riktigt.
(Och för den som undrar; idag gick jag ut med Ella för att leta nycklar i skogen, och tro’t eller ej, de hängde så fint på en gren och bara väntade på att få komma hem.)
Jag blir alltså rätt stressad av när min dag blir alltför upphackad. En sak i taget, tack, och i lugn och ro.
Idag var det tänkt att jag skulle iväg och storhandla med samma kompis som igår. Men jag ringde henne och tyckte att vi kanske kunde ta det en annan dag, för att åtminstone jag var så himla slut i skallen. Nu har vi bestämt att åka på måndag i stället. Men detta, i kombination med att jag missade min tvättid idag på grund av saknade nycklar (alltså, det är ju för löjligt) så kan jag inte åka till mina föräldrar i morgon (systerson där som är überallergisk mot pälsdjur, och Ella lossar mycket päls nu) – och på söndag är jag upptagen med att fotografera ett dop åt ett par bekanta.
Är det någon av er andra bipolära som har den här upplevelsen också, eller har det kanske mer med sviter av att vara utbränd att göra? För när jag själv kommer på saker att göra, sådär som att “åh, ska vi åka iväg och göra si eller så idag?”, då är det inga problem. Får jag bestämma själv när jag ska göra vad, och hur mycket jag vill vara hemma däremellan – då är det mycket lättare för mig att hinna med i svängarna även inuti skallen 😀
Bortsett från denna röriga vecka, så har jag haft telefonmöten med min husläkare samt läkaren på Affektiva. Och tro mig när jag säger det; jag har världens bästa husläkare. Han är så fantastisk så det är fanimej synd om karln. Jag behöver sluta röka, vilket jag lyckats med sisådär sen 1 februari. Jag vill sluta röka (för första gången, tror jag, i hela mitt liv sen den dag jag började), men det funkar inte riktigt som jag vill. Därför har jag nu fått Champix utskrivet – tabletter som tydligen ska vara väldigt effektiva. Och han liksom bara säger “jamen självklart”, och så var det liksom färdigt! Åh!!! Och så skrev han ut Stesolid åt mig igen, den här gången med högre styrka (eftersom den tidigare burken var på lägsta styrka). Stesolid äter jag vid behov för överdrivet spända muskler i axlar och nacke. Jag har lidit av det i.. typ jämt!? Jag är så spänd att jag inte ens vet hur jag ska bära mig åt för att slappna av ordentligt. Stesolid hjälper till med det. Fast jag får inte ta dem dagligen (och det kan jag inte heller, med tanke på att burken innehåller 25 tabletter och ska räcka typ länge. Men det gör inte så mycket – bara jag kan ta dem när det är som jävligast och när det faktiskt gör ont på riktigt i nacken och axlarna. Vet ni, att jag har till och med en puckel precis under nacken, och den puckeln sitter där på grund av kronisk värk. Sug på den, ni, och tänk er för när ni ser en människa med puckel under nacken nästa gång. Det kan bero på att denne har värk, mer än att den är byggd så.
Samtalet med läkaren på Affektiva rörde dosen av Lamotrigin som jag är övertygad om är vad som gör mig så vansinnigt, förbannat jävla pissatrött. Jag blir alltså så trött så att jag inte kan hålla ögonen öppna. Det är stört omöjligt att hålla sig vaken. Jag somnar framför laptopen i köket. Jag somnar när jag sitter på dass. Är jag ute med hunden orkar jag knappt gå nånstans därför att jag är så fruktansvärt jävla trött. Senast jag pratade med läkaren kom vi överens om att jag skulle dra ner från 3 till 2 tabletter á 50mg/dag. Det har inte hjälpt nämnvärt, så nu går jag ner till 1x50mg per dag, kvällstid.
Och snälla, söta, rara ni!? Håll tummarna för att tröttheten ger med sig, för jag står faktiskt inte ut. För ett år sen kunde jag inte sova. Nu sover jag så överdrivet mycket att det är löjligt åt det. Ja, för ni ska ju inte tro att jag inte sover på nätterna, för det gör jag. Som en stock. Både nätter och dagar, alltså. Skitjobbigt – jag har inget liv, eftersom jag sover bort ungefär 65 -75% av min tid. Dessutom är det ju så att sover man för mycket tenderar man till att skjuta sig rakt in i en depression, och det har jag då rakt ingen lust med om jag kan slippa.
Nåväl. Vad är väl en bal på slottet? 🙂
Nu ska jag ta tag i kvällen och se vad jag ska göra med den. Planen är att skriva ett till blogginlägg i en annan blogg, samt göra våfflor och äta med björnbärs- och hallonsylt (så jävla gott), och sen titta på ett par, tre avsnitt av Vampire diaries (värsta tonårsromantiken, kan jag upplysa om).
Ha en fin påsk, om ni bryr er om sånt (det gör inte jag). Puss så länge 🙂