Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

För nån dag sen fick jag veta att en gammal jobbarkompis tillika chef drabbats av bröstcancer. Det hade jag fullkomligen missat, trots att vi är Facebookvänner. Fast det är klart; jag läser väldigt sällan flödet, så det har uppenbarligen försvunnit nånstans i bruset…

Skumt är det i alla fall. Nu vet jag att hon är en väldigt positiv tjej, och hon har dessutom ett enormt stöd från både familj och vänner, så jag hyser inga tvivel om att hon kommer att fixa det. Men själva grejen i sig är ju jobbig, oavsett hur det går. Plus att det för min del får mig att tänka på när min mamma dog för.. öööh… nu har det gått så lång tid att jag inte ens.. ja, men det måste vara 12 år sen. Till min stora glädje sen ett antal år tillbaka är det dock inte mer än tankar. Det finns inte längre några egentliga känslor som sitter fast vid tankarna, utan det är mest bara minnen.

Fast detta är inte det drygaste av allt just nu. Det absolut värsta just nu är denna extrema trötthet jag dras med – konstant. Igår var jag jättetrött på kvällen och lade mig ungefär halv elva. Vaknade under natten med näsan proppfull av snor, men gick och lade mig efter att jag fräst ut så mycket jag kunde. Vaknade sen igen vid nio, för att ligga i halvdvala till framåt halv elva eller så. Tog mig upp och gick ut med Ella. Sen när vi kom in, satte jag mig vid köksbordet – och gissa vad? Joho, dåh, jag somnade. Och så har dagen varit; jag har sovit sittandes vid köksbordet, och vaknat till något slags låtsat medvetande då och då. Nu vaknade jag sist till för en stund sen för att jag råkade ha ner en tom tekopp på golvet och den gick sönder så jag blev tvungen att dammsuga.

På måndag ska jag ta och ringa Affektiva igen och se hur det blev med telefontid till läkaren. Jag står inte ut med att ha det såhär. Det här är fanimej inget liv; det är en tillvaro. Jag känner mig förvarad i ett förvisso stabilt mående, men det är ju inte så mycket att ha när jag ändå är så trött att jag inte kan utnyttja det. Det känns högst nödvändigt att diskutera det här med min läkare, och se om det går att få nån ordning på eländet. Jag byter hellre medicin om det ska vara så, än att ha det såhär.

Nu ska jag försöka hålla mig vaken ett tag och se om jag kan få nånting gjort idag. Håll tummarna.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet