Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Detta är inte en hobby. Det är heller ingenting jag skulle rekommendera. Det är ingenting man vill göra för att testa. Slutsatsen av det är; ta hand om relationerna till era föräldrar. Till folk ni älskar, oavsett vilken relation ni har. En vacker dag tar det slut, och då står ni där med näsan i skägget. Utan.

That being said; jag ångrar ingenting. Det finns ingen mening med att ångra saker – de har redan hänt och jag kan inte göra något åt dem. Detta gäller det mesta, faktiskt. Men just när det gäller pappa så ångrar jag ingenting. Inte ens våra konflikter. Vi fungerade på olika sätt, och var inte alltid kompatibla. Han hade ett sätt att leva på, jag har ett annat. Och såhär på slutet känner jag att jag gjorde det jag kunde för att vår relation skulle bli så bra som möjligt – och det tycker jag att den blev. Jag önskar att vi hade fått mer tid tillsammans, men… så blev det inte. Och tack och lov var det inte mitt fel, utan sjukdomens.

På bilden här ovanför ser ni minnestatueringen jag var och fick gjord idag. Jag går till Viktor Lopez på Magic Lines i Västerås, om någon undrar. Den här tatueringen är något jag tänkt på väldigt länge. Jag minns inte riktigt när jag fick för mig att jag skulle göra en tatuering för att minnas pappa, men det kanske är nåt år sen eller så. Motivet har förändrats – från början ville jag ha något helt annat. Men det här kom jag på nån gång i december, och blev förälskad. Det var nämligen så att jag och min pappa började samla på elefanter när jag var barn. När han och Ulla flyttade ihop med alla oss barn, fortsatte de för sig och jag för mig. Men det var jag och pappa som började – alltså har jag en stiliserad elefant med ornament som minnestatuering. Den är för tillfället mest röd, svullen och öm – men den kommer att bli så sjukt jävla snygg när den har läkt.

Jag träffade min kurator igår. För första gången grät jag när jag var där. Inte länge – nån minut eller så, kanske, men ändå. Jag berättade om det jag skrev om i förra inlägget, och han tyckte att det är ett himla bra sätt att låta bli att känna någonting på. Jag ser och förstår hans poäng, men tycker nog lite annorlunda ändå. Och oavsett vilket; jag var faktiskt i Sala och träffade pappas fru och min syster i söndags. Det var av uppenbara skäl mest ledsamt. Men det känns å andra sidan aningens bättre när det gäller den saken, så det är väl positivt, antar jag. Jag känner i alla fall att jag har större insikt om en del saker, och insikter är himla bra och behändiga saker.

En sak jag har noterat hos mig själv sen typ i torsdags är att jag inte längre gråter så mycket som jag gjorde de första dagarna. Jag har också antagit en ganska saklig inställning till hela alltihopa. Jag vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till det – det sker automatiskt. Jag inser att det troligen har att göra med att jag inte riktigt kan eller vill hantera det faktum att min pappa är död. Men hur hanterar man att man inte vill hantera det!? Jag liksom skjuter det ifrån mig så att det befinner sig på behörigt avstånd, och så att jag kan titta på det med så lite känslor som möjligt.

Och så gör jag saker. Kanske inte det jag borde (som till exempel att diska färdigt min ganska stora disk), men ändå. Jag minns inte riktigt om jag någonsin sagt det, men jag syr i princip alla mina kläder (med undantag för underkläder) själv. Jag har tänkt ända sen i höstas att jag ska sy något speciellt att ha på pappas begravning. Det har dock inte riktigt blivit av, så nu sitter jag här och funderar på vad fan jag ska ha på mig och hur jag på ett bra sätt ska producera det. Delar av det är jag hyfsat klar med, andra delar är fortfarande under tankearbete. Men jag har en hyfsat klar bild av vad det ska bli, och jag måste säga att jag är så jävla nöjd med åtminstone tanken på det. Och det här med att sy är för övrigt extremt bra terapi när man befinner sig i sorg. Man kan göra något och ändå ha tanken fri att fundera, grubbla, sörja och så vidare.

DAGENS TIPS!

Visste du att du inte behöver ruinera dig när du börjar betala för läkarbesök, terapi och så vidare, efter att ditt frikort gått ut? Du kan betala kostnaden upp till frikort med autogiro. Det innebär att du betalar mindre än hundra spänn i månaden och går så mycket du vill och behöver till vem som helst inom vården – utan att bli utfattig under ett par, tre månader i sträck beroende på hur ofta du går.

Kolla upp detta med receptionen på vårdcentral, psykmottagning eller annat ställe du brukar besöka, så hjälper de dig där.

Arkiv
Translate