Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Pappa var bekymrad över att jag skulle bli ensam när han var borta. Jag också, faktiskt. Men jag började förbereda mig på det, och nu, såhär några dagar eftreåt, inser jag att jag nog alltid varit ensam. Eller – jag har vetat det med. Men jag inser det på ett annat sätt nu. Och jag inser att blod är tjockare än vatten – alla gånger. I alla fall när det gäller.

Det finns flera aspekter på ensamhet som jag tänker på. Bland annat tänker jag på att jag inte under hela processen av pappas sjukdom – och framför allt inte nu på slutet, har känt mig inkluderad. Jag har inte bjudits in att vara till hjälp. Jag har inte känt mig behövd – alls. Och jag känner mig inte behövd eller efterfrågad nu heller.

Det är svårt. Extra klurigt är det eftersom jag råkar inse att människor sörjer på olika sätt och har olika behov. Jag har inte, sedan pappa dog, träffat någon i min familj. Eller ska jag säga; pappas familj. Det är för mig, nu såhär i efterhand, för mig glasklart att jag aldrig varit en naturlig del av den familj som pappa valde. Det finns radvis av skäl till det, men jag har, i alla fall är det min upplevelse av det, varit ett bihang till pappa, om man ser ur de övrigas perspektiv. Just nu är det kristallklart, eftersom två av mina syskon på den sidan redan varit och är hemma hos pappas fru. Jag har sagt att jag också vill komma, men har ännu inte känt mig inbjuden eller välkommen.

Ingen av dem har ringt för att höra hur det är med mig. Jag har ringt ett par gånger, men ingen ringer mig.

Och jag förstår åtminstone delvis varför. Eller, jag förstår att det finns flera delar av det. Dels har alla mina syskon familjer. De har inget behov av mig på samma sätt som jag har behov av dem – de har redan folk som finns där, tröstar, tar hand om och så vidare. Pappas fru har också folk omkring sig, så hon behöver inte heller mig särdeles.

Problemet med det är att jag blir ensam. Väldigt, väldigt ensam.

Och förvisso; jag är van vid det. Jag har alltid varit ensam. Jag har haft pappa – på de sätt han har varit kapabel till. Men han hade ju också familj – sin fru och hennes barn.

Så nu står jag här och kan välja. Antingen kan jag välja att känna mig exkluderad, oinbjuden och så vidare – eller så kan jag välja att stå på mina egna ben, att välja ensamheten. Då kommer den i alla fall inte att äta upp mig som den troligen skulle göra om jag envisades med att vilja vara delaktig i något där jag inte blivit inbjuden. Jag är trött på att förstå och respektera andras behov – jag råkar nämligen också ha behov. Och får jag dem inte tillfredsställda av de som by nature borde finnas där, får jag hitta andra sätt att ta mig igenom det här. Och på sätt och vis känns det skönt att ta kontroll över min sorg.

Sedan kommer vi till en annan form av ensamhet. Den är faktiskt lite tristare att fundera över. Den har att göra med att även om jag känner rätt mycket folk, är det få jag umgås med eller skulle kalla vänner. Det innebär att bortsett från min boendestödjare och en av mina närmaste vänner, är det inte en enda kotte som hört av sig för att fråga hur det är med mig. Inte en enda kotte som erbjudit sitt stöd, som frågat om jag vill träffas och fika/prata. Inte en enda människa som verkar bry sig.

Och bortsett från att det gör mig väldigt, väldigt besviken, så är det inte särskilt konstigt heller. Jag har under rätt många år valt att vara ensam. Dels har jag varit väldigt sjuk, dels är jag inte särskilt förtjust i folk sådär överlag. Och jag överbevisas om och om och om igen att ensam är stark. Det handlar om förmåga till tillit, och det har jag ingen. Alls. Jag litar inte på att folk finns där när jag behöver dem, och så vänder jag mig ifrån folk för att slippa känna mig övergiven och lämnad.

Vilket slutar med att i såna här situationer, när det väl gäller, så står jag ensam. Övergiven och lämnad by choice.

Loneliness, ring the alarm

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet