Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Det är svårt att sörja. Sådär som i krångligt och omständigt. Jag är till exempel väldigt medveten om att världen och livet rullar på – det märker man ju om inte annat så fort man tar en titt i flödet på Facebook, i någon tidning eller något annat. Donald Trump är ju en såpa i en helt egen klass. Men det är så märkligt när man själv befinner sig i en bubbla av sorg som, även om det låter knepigt, man är tveksam att lämna.

Jag har nått det där stadiet när jag kan tänka på annat – i alla fall korta stunder. Pappa ligger dock i bakhuvudet 99,9% av tiden – men jag kan tänka andra tankar, om än kanske inte så länge åt gången. Det jobbiga med det är att jag ibland mer eller mindre glömmer bort hur det är. Jag tänker att åh, det ska jag berätta för pappa. Sen får jag en sjujävla smäll i mellangärdet när jag en tusendels sekund senare inser att näh, det varken kan eller ska jag, för pappa, han är nämligen död. Så kändes det idag när jag var nere på stan en sväng. Jag stod och rökte utanför Punkt och fick anstränga mig för att inte bli ledsen offentligt. Jag är kinkig med den saken, nämligen. När jag tänker närmare på saken hände det en gång till tidigare idag. Jag var på väg uppför trappen med min hund, Ella, och tänkte att jag skulle berätta något. Jag hörde liksom vad han skulle säga, innan jag kom ihåg att just ja… Han är död.

Jag vet liksom inte riktigt hur jag ska hantera det här. Jag minns väldigt väl när jag var tvungen att ta bort min första katt jag haft sen hon var kattunge, Saga. Vi hade en väldigt nära relation, hon och jag. Jag gick nästan under när hon var borta. Jag sade till en av mina bästa väninnor att jag inte ville att hon skulle bli ett minne – för det är ju tyvärr så det fungerar. När vi förlorar något, och det spelar ju ingen roll om det är en person, en älskad leksak, en bil eller nåt annat – när det väl är borta kommer det ofrånkomligen att försvinna in i minnets dimmor.

Och precis som med Saga vill jag inte att pappa ska förpassas in i dimman.

Men han har varit på väg dit länge, redan innan han dog. Då fick man liksom samla på sig, bäst man kunde. Och nu när han är borta finns bara minnena kvar. Och jag vill inte ha det så – jag vill ha min pappa. På riktigt. Jag vill kunna ringa och prata en stund bara för att han är min pappa – ingen annan anledning. Jag vill kunna träffas bara för att träffas. Jag vill kunna prata politik och konst. Jag vill bli arg på honom för att han är puckad och beter sig korkat.

Men jag kan inte det – för gissa vad!?

Han är nämligen död.

Ett sätt för någon att försvinna in i minnets dimmor är genom att tiden går. Och det kommer man ju inte ifrån – tiden går oundvikligen framåt, vad man än gör, hur man än bär sig åt. Den rör sig obönhörligen åt ett annat håll än den där punkten i tiden när han fortfarande levde.

Och det ligger en konflikt i det, för skulle jag verkligen vilja att han levde, så sjuk som han var?

Nej, det är klart att jag inte vill. Han har det bättre som han har det. Men det innebär på något sätt att jag håller fast så hårt jag kan vid de där sista veckorna innan han dog. När jag fortfarande kunde prata med honom. När jag faktiskt kunde träffa honom. Kanske inte så ofta som jag velat – men ändå. Jag håller fast vid tanken på honom så knogarna vitnar, för jag vill ha honom kvar. Jag vill ha honom här.

Och samtidigt, igen, är jag väldigt färdig med det på andra sätt. Jag har till exempel inte sett honom som död. Jag har inget som helst intresse av att se skalet av det som var han. Han, själva pappa, är ju inte hemma däri. När mamma dog kördes vi dit mer eller mindre vare sig vi ville eller ej för att se henne. Det var ingen rolig syn. Hon hade tumörer över hela sig. Och kroppen är så tydligt bara ett skal – uttrycket “det är ingen hemma” är otroligt träffande.

Nej, det här är så märkligt så det finns inte ord att beskriva hur skumt det är. Jag kan liksom inte föreställa mig en värld där jag inte kan visa pappa mitt nya hem (när jag nu har turen att hitta ett sånt), att han inte kommer att få träffa den hund jag kommer att skaffa efter Ella, inte kunna presentera en eventuell framtida partner – jamen ni vet… för pappa, han kommer inte att finnas där då. Han kommer nämligen att fortsätta vara död. I det har han inget val.

Jag inser att det här förmodligen är ett väldigt typiskt sorgearbete. Men jag känner mig stundvis så arg. Lurad på minst tio, femton år av hans liv. Ett liv han kunde ha delat med bland andra mig. Men tji fick vi alla, för nu sitter vi här och gråter och försöker luska ut hur i helvete vi ska bära oss åt med den här förlamande tomheten som suger all kraft ur oss.

Och jag kan inte ens vara arg på själva sjukdomen cancer. Alla ska vi dö av något. I pappas fall blev det tyvärr cancer.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet