Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

I feel content. Eller, börjar åtminstone. Jag är lite småtrött för ögonblicket, men tro mig när jag säger det; jag skulle kunna gråta av lättnad. Av tacksamhet för att jag äntligen, äntligen, kan känna stillhet. Att båten jag sitter i, inte gungar ens litegrand.

[column_half]

Jag misstänker att det är svårt att förstå för den som inte varit slav under sina egna känslor och i åratal kastats fram och tillbaka mellan djupa dalar och skyhöga toppar, hur det känns att faktiskt få uppleva det här lugnet, stillheten, tystnaden. Jag minns inte vem som sade det, men i en kommentar ett gäng inlägg bakåt var det någon som skrev om just tystnaden.

På måndag ska jag träffa sköterskan på psyk igen, och jag undrar om jag kommer att kunna låta bli att gråta när jag ska beskriva för henne hur det känns nu när jag så uppenbarligen har fått rätt medicinering.

Det är så fånigt – jag har så svårt att beskriva i ord hur det här nya (nygamla, men som jag inte känt på så många år) känns, och vad det faktiskt gör med mig. Men till exempel så har jag ju varit sjuk några dagar. Idag är första dagen som jag orkat ta tag i disken. Jag diskade halva, och när jag diskat andra halvan, medan potatisen stod och kokade på spisen, passade jag på att vattna blommorna. Det kom naturligt, utan att ens tänka på saken. Det här låter ju som världens mest naturliga sak – och det är det… om man inte har varit så djupt nere i skiten att passiviteten i ens depression stoppat en från att göra i princip allt som inte är absolut, absolut livsnödvändigt akut för sekunden.

Och jag menar det.

Det mest livsnödvändigt akuta för sekunden. Allt annat har gått bort. Det handlar om saker att göra (diska, tvätta, städa, laga mat, whatever), det handlar om pengar (allt jag inte akut behövt för att överleva), det handlar om tamejfan allt…

[/column_half][column_half_last]

Jag har gått runt och trott i så många år att jag inte förtjänar mer eller bättre. Att jag klantat mig så fruktansvärt att jag inte varit värd ett vanligt liv med vanliga, normala saker. Ni vet; att äta normal mat, att ha hela kläder och skor – till och med kanske bra kläder och skor (bra kvalitet), att bo på ett ställe där man trivs och mår bra, att ha vettiga, hälsosamma relationer med andra människor… Allt det där som folk rent generellt har. Jag har, på fullaste allvar, inte trott att jag förtjänat det.

När jag var yngre kastade jag mig gärna handlöst ut i saker utan att veta hur det skulle gå. För att jag kunde, men framför allt för att jag ville. Jag startade företag, jag skaffade lokal (trots den fetaste varning jag någonsin fått av mig själv), jag har gett mig in i destruktiva relationer och så vidare, utan att bry mig om konsekvenserna. De flesta har nog alltid uppfattat mig som väldigt lugn och sansad – och det är jag nog, på många sätt. På andra sätt, not so much. Har jag inte upplevt spänning har jag skapat den.

Men man kan faktiskt få nog av spänning. Faktiskt. På riktigt. Om ett år fyller jag fyrtio, och jag märker att mina tankar om hur jag vill leva mitt liv ser annorlunda ut nu än de gjorde för tio år sedan.

Nu känner jag att jag vill ha lugn och ro. Stillhet. Jag vill leva utan stress och utan press. Jag vill framför allt känna mig lugn och balanserad.

Och vet ni vad? För första gången på säkert tio år, känner jag att det kanske inte är fullt så omöjligt som jag trott.

#litium #nirvana

[/column_half_last]

Arkiv
Translate