Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Nu har jag ätit 2×2 42mg Litium i en dryg vecka. Jag noterade senast häromdagen när jag skrev om WordPress och att jag är sjuk (ja, fortfarande, fast något bättre) att jag känner mig annorlunda.

[column_half]

Om man bortser från att jag är sjuk och lite smågnällig av den anledningen, så är det otroligt länge sen – vi pratar åratal, som jag kände mig såhär.. ja, jag måste nog faktiskt säga stabil.

Min pappas kvinna har vid några tillfällen i mitt liv frågat mig om jag varit lycklig. Vid åtminstone ett tillfälle har jag sagt att jag varit det, men såhär i efterhand inser jag att det var bullshit. Jag visste inte bättre i och för sig, men lugnet jag känner nu slår nog tamejfan allt. Jag gick runt och funderade lite på det igår. Hur otroligt lugnt och skönt det är – jag har till och med svårt att sova bara för att det är så stilla i skallen. Igår kväll (natt) när jag lade mig låg jag och log med hela ansiktet. Ni anar inte vad löjligt det kändes – men samtidigt så härligt.

Kuratorn som jag träffade förra året hade åsikter om hur jag reagerade på Voxra – jag sade att den gav mig energi att göra något nån gång oftare i veckan än utan Voxra, och hon menade att det var jag och inte Voxran som gjorde whatever det var jag gjorde. Och visst är det så. Men jag måste erkänna att jag ändå hyser en extremt stor tilltro till medicinering. Jag känner åtminstone en människa som slutat medicinera helt och hållet för bipolär sjukdom, och jag skulle aldrig våga. Jag vågar inte lita på att jag inte skulle falla tillbaka sådär djupt ner i en depression igen.

[/column_half][column_half_last]

 

inte de tabletter som beskrivs - men tabletter nonetheless :)

Tilliten till kombinationslåset för mitt eget, privata Nirvana.

Så nej, medicinering för mig är en livlina som jag håller stenhårt i.

Därför är detextremt jävla astuffast att ha hittat en medicin som gör att jag kan känna mig hyfsat normal. För den som inte upplevt det är det svårt att förklara, men det är så att man på fullaste allvar kan grina i ren skär lycka och tacksamhet.

Om det är såhär det känns att vara normalt vardagslycklig tror jag att jag har hittat hem.

(( och den enda bieffekten jag kan notera just nu är en extrem kissnödighet, faktiskt oftare än tidigare ))
[/column_half_last]

 

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet