Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Jag har en kompis som för några år sen (ungefär samtidigt som jag mådde som sämst) drabbades av en hjärntumör. Eller; drabbades och drabbades.. den upptäcktes. Han opererades och strålades och har sedan dess kämpat för att ta sig tillbaka.

[column_half]

Som jag misstänker är lätt hänt när man börjar fippla runt i hjärnan på folk, så har min kompis givetvis också fått men efter operationen. Det största, eller i alla fall det som var tydligast först, var minnet. Kort men gott, eller hur säger man. Han har också drabbats av hjärntrötthet, vilket är fruktansvärt drygt att leva med. Jag säger så, eftersom jag faktiskt också lidit av just hjärntrötthet under en längre period. Min kompis får, som det verkar, leva med det permanent, men för mig har det tack och lov gett med sig.

Idag läste jag på Facebook att han i morgon ska på något möte med neurolog, AF och FK. Neurologen vill pensionera honom, AF och FK vill att han ska jobba. Han upplever att de bestämmer om hans framtid över hans huvud, och tycker att det på det stora hela är ganska jobbigt. Tack och lov verkar det som att han ska ha med sig vettiga människor som stöd, så jag hoppas att det löser sig för honom.

Det jag vill komma fram till med detta, är väldigt kortfattat; shit i helvete, vad det suger att ha en försörjning som man inte står för själv. Det vill säga; sjukpenning, försörjningsstöd, whatever annat som hela tiden kräver att andra människor ska bedöma ens förmåga, och dessutom kräva att man gör si eller så för att få tillgång till det eller det.

Som till exempel; jag fick mindre pengar den här månaden än normalt. Det säger en del, eftersom jag lever på existensminimum. Niohundra spänn saknas. När jag tittade på beslutet från soc, visar det sig att min handläggare har dragit av pengar för två saker.

a) Jag har en urgammal kortkredit som varje månad drar runt 950 spänn från mitt konto. Den behåller nån hundring i ränta, men övriga pengar kan jag föra tillbaka till mitt kort. Den 3 mars förde jag tillbaka 850 kronor från kortkrediten. Notera att detta är pengar som soc redan har betalat ut till mig. Det är deras pengar jag för tillbaka från min kortkredit. Detta gör jag varje månad, och det har aldrig någonsin dragits av tidigare.

b) Jag har autogiro på min hemförsäkring. Autogirot dras från ett annat konto än mitt lönekonto, så jag har en automatisk överföring dit varje månad. Det förs över 150 kronor, och autogirot drar 102 kronor. Jag satte den automatiska överföringen på 150 spänn för att jag just då var osäker på exakt hur mycket pengar som skulle dras. När autogirot dragit det som ska dras, finns 48 kronor kvar. De för jag också tillbaka till mitt kortkonto. Dessa 48 kronor har också blivit avdragna från soc – den här gången. Det har inte hänt tidigare heller.

[/column_half][column_half_last]

Vi kan väl nöja oss med att säga att jag blev något upprörd. Jag har mailat min handläggare och upplyst om hur läget är, och sagt att jag kommer att överklaga det här beslutet. Om någon minns i november (tror jag det var) så drog hon av 500 spänn jag lånat av pappa. Hon sket i att det lånet skulle betalas tillbaka, så jag fick leva med betydligt mindre pengar än normalt under december (jo, det stämmer, det var i november). Jag gillade inte detta, men jag kan förstå tanken. Jag gillar det absolut verkligen inte, men som sagt var, jag kan förstå poängen. Med det här som hon har gjort nu, kan jag däremot inte förstå. Framför allt inte när vare sig hon eller den handläggare jag hade innan (som är den bästa handläggare jag någonsin haft) någonsin dragit av detta tidigare.

Detta i kombination med saker såsom att soc och i förlängningen AF kommer att vilja att jag börjar göra något, gör mig extremt jävla nervös. Då är vi nämligen precis i samma situation som min kompis där AF och FK vill bestämma vad han ska ut och jobba med. Det funkar inte för mig. Om någon annan ska bestämma step-by-step hur jag ska göra för att arbetsträna och komma tillbaka till ett arbetsliv jag förmodligen inte vill ha därför att någon annan har bestämt hur det ska se ut – då skiter det sig.

hands

Därför känner jag att jag måste ta tag i det här själv. Jag har ju tänkt mig att jag ska börja föreläsa om livet med bipolär sjukdom, och jag har tänkt att jag ska göra det i samarbete med C-företaget. Genom C-företaget och AF kan jag få till det ganska bra och säkert gällande det här med försörjning, och det vore så otroligt skönt att slippa gå på soc. Jag har ju skulder så jag lär ju inte få så särskilt mycket mer pengar, men jag kommer i alla fall inte att behöva redovisa min ekonomi varenda jävla månad för en paragrafridande *fill in the empty spaces with any word you see fit* handläggare på soc.

Ju mer jag tänker på det, desto mer måste jag nog satsa på att bli frisk från denna eviga jävla influensa-pryl jag dragit på mig. Nu har jag varit sjuk i över en vecka, och detta att bli frisk verkar vara en riktigt jävla graal. Men; bli frisk så att jag orkar ta tag i och ordna upp det här med jobb och försörjning.

Vad tror ni om det? 🙂

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet