Det har varit tyst från mig i några dagar nu. Jag har ägnat min tid åt att ogga över varför min bettskena inte fungerar, varför min kropp är funtad så att den vill ge mig andningsuppehåll när jag sover, varför jag låtit det gå så långt att jag ser ut såhär och väger såhär (trots att jag vet att det inte varit frivilligt eller medvetet) och så vidare.. varav inget gör saken bättre, eftersom jag dessutom oggar precis när jag faktiskt ska sova.
[column_half]
Jag har en tom känsla i bröstkorgen. Väldigt tom och väldigt mörk. Jag vet inte vad jag har att förvänta mig angående sömnapné, lungmottagningen, GB-operation och så vidare. Jag har en telefontid med lungmottagningen nästa vecka, och jag har fått mailkontakt med överviktsenheten i Uppsala. Kanske kan jag få till det på något sätt, kanske inte. Jag vet inte, och det gör mig tamejfan galen.
Jag vill ha lugn och ro. Jag vill inte kastas fram och tillbaka, slängas in i bergsväggar och vara mörbultad större delen av tiden. Det är så in i helvete jävla tröttsamt.
Så i stället ägnar jag dagen åt att vara grinig, lättretlig, irriterad, och åt att önska att allt jag vill ha på ett visst sätt, också vore så. Utifrån den jag är, vill säga. Men en annan lägenhet, way borta från kärringarna här i huset. En annan ekonomi. En god man. En stadigare stämningsstabiliserande medicin som inte gör att jag blir så trött att jag inte kan hålla mig vaken.
Jag tycker inte att det är alltför höga krav.
Tycker du?
Sen är jag – återigen, ganska knäckt för att mina pengar inte räcker någonstans.
[/column_half][column_half_last]
Månaden som kommer är den bästa på hela året när man lever på försörjningsstöd. Det är nämligen bara fyra veckor som ens peng ska räcka, i stället för 4½, ända upp till fem veckor ibland. Men som nu – jag behöver (bland så mycket annat) ha nya byxor, minst ett par, helst två. Men för att skaffa det behöver jag reparera min symaskin. Och bara dessa två saker i sig.. jag har inte råd, helt enkelt.
Usch, vad mitt liv suger just precis nu.
[/column_half_last]