Jag har en rätt dålig dag, trots att jag igår fick ett par nya vinterskor av mina föräldrar. Men jag fick också nyheter jag inte ville ha igår, och det hänger kvar som en enveten igel som suger all positiv energi ur kroppen på mig. Och så, medan teet i tekannan stod och drog, funderade jag lite på saken och insåg att de gånger jag inte klarar av saker är när jag möter motgångar.
[column_half]
Det var lättare att formulera mig när jag tänkte på det ostört. Sedan dess har det gått en stund där jag störts av telefon, och orden har tappat sin inre ordning.
Poängen, slutklämmen, liksom, är att jag inte hanterar motgångar särskilt väl. Det har med lite diverse grejer att göra, tror jag. Dels har det att göra med alla motgångar jag haft under så många år, och hur de pushar en bakåt, nedåt, och för varje gång orkar man mindre och mindre ta sig tillbaka. Numer är jag – uppenbarligen, så känslig för motgångar att jag i princip tappar all ork redan innan jag ens börjat ta tag i saker.
Fast jag tror också att det åtminstone delvis har att göra med (beroende på situation) att jag inte alltid har kontroll. Jag har alltid varit ett kontrollfreak, och tycker att det är fruktansvärt jobbigt när jag inte har koll på allting och kan styra saker i den riktning dit jag vill att det ska gå.
Och för att jag har en så dålig dag så tänker jag ta mig friheten att försöka hitta något i det hela att skratta åt (jag skrev om det häromdagen).
[/column_half][column_half_last]
Om det skulle vara i fysisk form – det vill säga; att man krockar med en vägg, en vägskylt eller whatever.. då skulle jag säkert se ut som Charlie Chaplin. Lite sådär lagom korkad och tom i skallen, allmänt snubblandes fram och tillbaka. Det påminner i och för sig lite om Mr Bean också, men han är ju så jävla pinsam.
Det fick mig väldigt plötsligt att inse att det kanske är svårt att hitta något att skratta åt i sin situation medan man fortfarande befinner sig i den, därför att ett bipolärt referensspråk (nedtryckt i skorna, t ex) är inte särskilt skrattretande till skillnad från att slå sig i arslet, resa sig och borsta av knäna och därefter återgå till sin tankevärld. Som bipolär är man redan i sin tankevärld, som vissa gånger reser sig som oöverstigliga berg runtom en, eller andra gånger sjunker ner i avgrundsdjupa svarta hål millimeter framför tårna.
Eller, så låter man bli att vara ambitiös och hitta det skrattretande i det – åtminstone just för ögonblicket. I stället kan man roa sig med att göra sig något att äta. Därefter kan man äta och titta på ett avsnitt av Doctor Who för att låta hjärnan vila lite, så kanske det roliga är lättare att hitta och njuta av senare.
[/column_half_last]