Den här hade jag tänkt börja skriva för flera dagar sen, men det blev inte av just då. Det är dock ungefär samma känsla jag har nu som då – hence the subject of the post, liksom.
Som jag upprepat ett par gånger nu, har jag börjat äta dubbel dos av Lamotrigin. Jag var ju oerhört skeptisk i början, men nu börjar det ändå kännas som att this is the shit. Håll tummarna, för tusan 🙂
Lite kortfattat kan man säga att anledningarna till att det känns så, bland annat är att jag känner mig stabilare än jag gjort på länge. Sen ett par veckor tillbaka, tycker jag att jag inte haft några dalar, och inte heller några toppar. Jag kan inte säga att jag mår skitbäst, men det är en klar förbättring sen tidigare, med allt detta studsande upp och ner. Sen finns det en anledning till, som jag även upplevde när jag började äta Ergenyl där nånstans i mars, eller när det nu var. Jag känner en vilja, eller kanske till och med en drift, att faktiskt göra något. Med det menar jag till exempel diska, torka fönster, och kan ni tänka er – det känns inte fullt lika motigt att tänka på det här med att jobba nån gång framöver. Det var fortfarande en motig och jobbig tanke för några månader sen.
Det gläder mig oerhört att det känns såhär pass bra. Jag är fortfarande skeptisk och tänker inte lita på att det håller i sig, men jag gillar ändå känslan. Ringde Affektiva idag för att skvallra lite, och sköterskan jag pratade med tyckte att det var kanonbra att det verkar funka.
Däremot så tror jag inte att den här dosen kommer att räcka hela vägen. Tror att jag måste höja åtminstone en gång till. Det kan ju vara lite tradigt, såklart, men alltså – vad som helst som får mig att fungera! Jag vill inte bli en zombie, men bortsett från det proppar jag gärna i mig i princip vad fan som helst, för att jag ska bli stabil och kunna fungera hyfsat normalt igen.
Sen vill jag ju berätta att jag skrivit ihop en kort historik över mitt liv, som när man ser på det lite objektivt, är vad som bidragit väldigt starkt till att jag nu dras med min bipolaritet. Det finns nämligen en sajt som heter Livsbild, som samlar berättelser om funktionsnedsättningar. Först var jag skeptisk till om bipolaritet hör hemma där, men en kompis till mig tyckte att jag skulle skicka in min berättelse ändå. Jag skrev, skickade in – och nu är den publicerad! =) Den finns att läsa här, för den som är intresserad.
Sen måste jag ta och slå ett litet slag för sajten Hjärnkoll. Det är en sajt som dels samlar på bloggar som handlar om olika Neuropsykiatiatriska (ändrat den 2/8) diagnoser, skrivna av människorna som lever med dem. Sajten drivs av Handisam, och vill man hjälpa till att sprida kunskap om psykisk ohälsa går det bra att boka in ambassadörer som kommer till exempelvis en arbetsplats och berättar om hur det kan vara att själv lida av psykisk ohälsa, eller vara anhörig. Ta en titt; det finns lite olika sätt att engagera sig på. =)
Sen det här med inläggets titel; Som en gummisnodd. Min tanke med det var att det beskriver rätt bra hur det känns, det här med att känna sig manad att jobba igen. När nu dubbel dos Lamotrigin får mig att må bättre, blir jag otålig och vill komma vidare – snabbt.. jag inser att det kanske inte är det smartaste jag kan göra, att rusa på och göra för mycket saker för fort.. men det är frustrerande att ta det lugnt ibland! Speciellt när jag känner att tankarna blir rörligare och lättare, att jag har något lättare att ta mig för saker – och så vidare.
Nåja.
My time will come, antar jag 🙂