Av någon anledning kom jag just att tänka på att jag fyller 45 i år. Nästa år, 2022, när jag fyller 46, blir jag lika gammal som mamma när hon dog. Den tanken är aningens svindlande, faktiskt. Särskilt som min plan är att leva ett tag till, och därmed bli äldre än mamma blev.
Men jag är så fruktansvärt dålig på att räkna baklänges i tid. Om några år kommer jag att ha svårt att räkna efter hur länge sen det var pappa dog. Men tillbaka till mamma. Hon föddes 1954, och dog 2001, så hon var 46 år när hon dog. Och som sagt var – 2022 blir jag 46. Hur skumt är inte det?
Det är märkligt, det där med hur tid fungerar. Jag har radvis med åsikter om tid som koncept, men det hör inte hemma här. Men alltså, när jag var 24 (fyllde 25 en dryg månad efter att mamma dog) var alltså mamma 46. Jag visste ju att det var ungt för att dö, men när man själv är nästan 25 känns 46 väldigt avlägset.
Och så är jag snart där själv.
Jag vet att jag tjatar om det här, men jag kan verkligen inte med ord beskriva hur tacksam jag är över att hon är död och borta sedan så många år. Jag kan inte ens föreställa mig hur mitt liv hade sett ut om hon funnits kvar i det. Förmodligen hade jag varit tvångsinlagd på psyk i ett låst, vadderat rum, eller så hade jag varit död. Det är nog de alternativ jag kan tänka mig.
20 år har hon varit borta. Det är ungefär två veckor kvar – hon dog natten mellan den 14 och 15 februari (och som vanligt hade hon den goda smaken att vara dramatisk på en sådär speciell dag, Alla Hjärtans dag). Då hade hon spenderat kanske två veckor på hospis, där hon låg och skrek av smärta, var hög som ett hus på morfin, gick med hjälp alldeles naken till badrummet utanför rummet… och till slut var hon okontaktbar med mängder av slem i luftrören så hon lät som en kaffebryggare när hon andades.
Det är inte några mysiga minnen. Jag tyckte inte om min mamma. Jag älskade henne inte heller de senaste åren hon levde. Men det spelar ingen roll, det är verkligen ingen underhållning att titta på någon som dör i cancer.
Sista gången jag såg mamma. Tja, det var som när jag pratade med pappa sista gången – fast pappa var fortfarande kontaktbar när vi pratade, förstås. Mamma var onåbar, men jag minns att jag sade till henne att det var ok att släppa taget. Vid det laget var allting så fullständigt jävla olidligt att jag inte fattade hur någon av oss skulle stå ut länge till. Nu sade jag inte just det, men förr eller senare måste någon säga att det är ok att gå. Och jag sade det.
Jag vet inte om det var det, eller något annat som gjorde att det inte tog många timmar efter det. Men på natten ringde min styvfar och sade att det var över.
Det är tjugo år sen. Herregud. Tjugo år. Det är märkligt hur ens inställning till hela alltihopa förändras, samtidigt som den på ett sätt inte förändrats ett dugg. Mamma var extremt plågsam att ha i sitt liv. Det gick liksom inte att ha en vettig relation med henne. Och insidan av mig är fortfarande sårad, arg, besviken och ledsen för att hon inte kunde vara den mamma alla vi syskon behövde.
Och jag tjatar återigen, men alltså… shit, vad jag är tacksam över att hon är borta. Jag är också oerhört tacksam över att jag själv valt att inte skaffa några barn. Särskilt som jag hade varit betydligt yngre när jag skaffade dem i så fall, och på den tiden hade jag relativt starka tendenser att utvecklas till en narcissist själv. Någon dag ska jag skriva om hur det kommer sig och varför det är så lätt att välja den vägen. Men det är inte idag.
Det jag däremot tänker säga idag är att jag också är oerhört tacksam över att jag själv valt en annan väg än min mamma gjorde. Hon dog för att hon inte kunde ta sig ur sin offerkofta, och jag vill ha en annan riktning på mitt liv.
Där slutet ligger längre fram.