selfie 2020

Det här är min blogg om att leva med diagnosen bipolär sjukdom, typ II. Min blogg är mer dokumenterande och reflekterande än något annat.

 

Jag hoppas att du hittar något du gillar.

 

Mvh,
Sonya Malinka Persson

Translate
Arkiv

Det här med att leva under tyngden av Covid-19 är verkligen ett äventyr jag gärna avstår ifrån. Jag är van vid mitt eget sällskap, jag gillar och trivs att vara ensam – men någonstans går gränsen för vad som är ok. Och nu börjar den gränsen att spricka, för det här är verkligen ett jobbigt sätt att leva.

Det är framför allt två saker jag märker är jobbigt. Utan inbördes rangordning handlar det om att min egen värld blir så extremt liten, och alla dåliga saker tar så fruktansvärt stor plats. Min bubbla jag rör mig i är min egen lägenhet, trapphuset, gården och de promenadsträckor jag går med hunden. Jag är i princip aldrig någon annanstans om jag inte nödvändigtvis måste.

Sedan har vi ju det här med att det faktum att jag haft problem med ena knät sedan mitten av december, plus att jag har ont på baksidan av hälen (på andra foten), blir så onödigt stort. Jag kan sitta och grubbla och googla på det i evigheter. Inte har jag någon att bolla med, heller – ja, det skulle vara boendestödet, men det räcker liksom inte riktigt till.

En annan sak jag retar mig på med den här isoleringen är frånvaron av bekräftelse. För mig som är ensamstående och isolerad uteblir den dagliga bekräftelsen i princip helt och hållet. Jag är inte mer än människa, och jag behöver också veta att jag existerar. I snitt träffar jag återkommande två personer i veckan. Jag pratar i telefon med någon enstaka till – men that’s it.

Utöver det tillbringar jag all tid med hunden och katten. Det är inget fel med det, men jag saknar mänsklig bekräftelse.

Så det stör mig till vansinne att jag blir sådär överdrivet trött av att ge mig ner på stan och göra en synundersökning och träffa en av mina bästa vänner en kort sväng (hände för ett par veckor sedan). Det retar mig in absurdum att min värld består av väggarna i min lägenhet och promenadstråken häromkring. Det tråkar ut mig att inte kunna träffa intelligenta människor jag får ut något av att umgås med.

Man skulle kunna argumentera för att telefon är ett bra sätt att umgås – och det är det. Jag älskar att prata i telefon. Jag och en av mina äldsta bästa vänner ägnade åratal åt att prata minst 2,5 timme per dag i telefon. Vårt rekord var nog 8 timmar en söndag för rätt många år sen.

Men alla är inte lagda åt det hållet att de har lust att prata i telefon flera timmar i sträck. Särskilt inte dagligen.

Det här är något min pappa skulle ha sagt “det är bara att bita ihop och gå vidare” om, och han skulle inte haft fel. Men man måste fan inte se glad ut under tiden.

Sen ska det väl i ärlighetens namn erkännas att när hela situationen med Covid-19 har gett med sig, kommer jag förmodligen inte att umgås mer med folk bara för det.

Men då har jag i alla fall möjligheten att välja.