Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Jag har haft svårt att erkänna för mig själv att något är fel. Fast när jag skrev mitt inlägg om det, och dessutom passade på att berätta för ett par personer, känns det faktiskt bättre. Inte för att det nödvändigtvis är bättre, men även om det inte alltid är bra att gnälla, så finns det faktiskt poänger även med gnällande. Man måste få ur sig en massa negativt skit ibland och då är gnällande helt fantastiskt.

Med det sagt vill jag idag mest bara konstatera att när man gått hemma och isolerat sig i ungefär ett års tid, blir man rätt knepig efter ett tag. Idag har jag och Boyo (hunden) varit ner på stan. Boyo har hängt med en av mina bästa kompisar och en drös hundar, och jag har gjort en synundersökning.

Inte särskilt avancerat, kan man tycka. Men som sagt var; har man gått hemma och knappt träffat folk under ett års tid innebär varje avvikelse från monotonin, tristessen och allt som är samma exakt likadant som det var igår, en extrem tömning av energi.

Vi var hemifrån under kanske två timmar. Sedan dess har både jag och hunden varit helt utslagna. Nu sitter jag här och tänker att vi måste gå ut, helst för en stund sen – och jag tar mig ingenstans. Boyo, han ligger förmodligen draperad över soffan eller sängen och drömmer.

En enda liten grej blir ett heldagsprojekt för mig, troligen med en eller ett par dagars behov av återhämtning. Det är ju för fan löjligt.

Men så är det. Jag är helt slut. Det går knappt att tänka. Jag orkar definitivt inte göra något – och jag hade planerat att sy färdigt ett par byxor idag, men alltså – det får vänta. Jag orkar inte.

Fördelen med det hela är att jag är fruktansvärt nöjd. Dels har jag äntligen fått arslet ur och fått den här synundersökningen gjord, vilket kommer att resultera i linser för min del – plus nya solglasögon (som behövs till en ljuskänslig jävel som jag – t o m optikern kunde se det på bilderna som togs av mina ögon), frånvaro av spänningshuvudvärk och så vidare. Plus att jag och Boyo fick oss ett litet äventyr mitt i all tristess, jag fick träffa min kompis och hennes hundar, och jag fick anledning att ta på mig snyggkappan (som jag fick en komplimang för av optikern).

Så även om jag är helt slut i skallen, har det ändå varit värt det. På alla sätt möjliga.

 

Arkiv
Translate