Dryga insikter

Pratade med hon jag vill ha som god man (igen) idag. Vi pratade som vanligt rätt länge, eftersom vi båda tycker att det är så roligt. Idag pratade vi bland annat om det faktum att min nya ansökan om god man som jag skickade till Tingsrätten i slutet av maj, fick avslag i samråd med Överförmyndarnämnden.

Igen.

Det är fan helt sjukt. Helt jävla vansinnigt att man som en person med behov av stöd och hjälp måste slåss för att få det man är berättigad till. Varken Tingsrätten eller ÖFN förnekar att jag behöver hjälp. De vill bara inte ge mig den person jag vill ha – och jag vill inte ha någon annan.

Medan vi satt där och pratade, kom vi också in på min diagnos – bipolär sjukdom. Hon sade att hon har kanske fyra huvudmän som har just bipolär sjukdom, och att dessa personer är hennes svåraste huvudmän. Jag tänker sällan på hur jag (och andra) uppfattas av omgivningen – jag kanske borde göra det.

Men hon menade att man inte vet från dag till dag hur vi reagerar och agerar utifrån vårt mående. Det som är ok ena dagen är något helt annat den andra, vilket gör att det förmodligen är lätt att uppleva oss som ganska opålitliga.

Vi kom överens om att jag ska skriva en ny ansökan – igen. Men att jag den här gången ska ta med lite fler saker. Den är skriven nu, och i den skrev jag att jag i dagsläget är hyfsat ok, men att det inte finns några garantier för att det förblir så. Och hur lätt det är att det slår över till något riktigt jävla apdåligt.

Jag skrev dessutom in att bipolär sjukdom är en väldigt farlig sådan – att den faktiskt dödar.

Och då insåg jag att jag gärna glömmer bort just det. Under mina bättre perioder – och tack och lov för att denna varit både lång och förhållandevis stabil, har jag en tendens att förtränga hur fruktansvärt jobbigt det är när jag befinner mig i en depression.

Det är faktiskt lite läskigt, de här gångerna när jag kommer ihåg att jag har en väldigt allvarlig psykisk sjukdom. Det känns inte som det. Ja, när jag mår riktigt jävla ascrappigt känns det ju. Men nu är det såpass länge sen jag var i så dåligt skick, och som sagt var – jag glömmer hur illa det kan vara.

Jag är ganska säker på varför jag glömmer. Det är nog en rest från när jag var liten och förpassade allt som hade med mamma att göra in i glömska, för att det inte skulle bli för jobbigt. Jag gör så med allt som inte hände väldigt nyligen. Jag glömmer. Eller tycker att det är så oviktigt att det inte är värt att minnas. Jag vet inte.

Förtränger det gör jag i alla fall.

Ska man koppla ihop graden av läskighet i att leva med just bipolär sjukdom, med hela frågan om Överförmyndarnämnden och Tingsrätten i Västerås, blir det ju ännu läskigare. Faktum är att i alla fall min egen psykiska ohälsa just nu består av två delar. Dels den faktiska bipolära sjukdomen, som ser ut och känns på ett visst sätt, dels min livssituation som om den inte är tillfredsställande, orsakar en helt annan sorts psykiskt lidande. Båda två i kombination kan vara – dödande.

Jag menar det inte som en domedagsvarning å mina egna vägnar, utan bara som ett faktum. Suger livet tillräckligt hårt och man har den här sjukdomen är det inte alls förvånande om man dör på kuppen.

Det här är sånt jag skulle kunna skaffa mig lite allmän ågren över, tror jag. Om jag ägnar tillräckligt mycket tid åt att grubbla på saken, vill säga. Jag ska verkligen göra mitt bästa för att låta bli.

 

Insamling

Självporträtt 2019

 

Försäkringskassan har dragit ned mitt bostadstillägg med cirka 3 500 kronor i månaden fram till nästa höst. (läs mer här)

 

Stötta mig gärna genom min insamling (Paypal).

 

Tack!



Sociala medier
Köp min bok!
Nyhetsbrev
Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet