Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Det finns många saker jag lär mig allt eftersom, som vuxen, i stället för att ha lärt mig det som barn/ung. Ett sådant exempel är begreppet lycka. Det är ett sånt där ord jag aldrig riktigt har förstått innebörden av. För mig har lycka alltid betytt att vara sådär rusigt lycklig – lite som man kan vara när man är hypoman.

Som vuxen, hyfsat stabil och någotsånär vettig, inser jag att så inte är fallet. Jag uppskattar i och för sig det där ruset i en hypomani, men jag vet också att det inte är hälsosamt och att man brakar så in i helvete djupt när det går över.

Jag har ett begrepp jag gillar att använda lite då och då, och det är vardagslycka. Jag gillar att vara vardagslycklig. För mig innebär det att saker och ting fungerar, att det mesta rullar på som det ska, att jag känner mig lugn, att jag har saker under kontroll – men inte på det hysteriska viset, utan lugnt och sansat.

Men vardagslycka är inte riktigt samma sak som lycka – att vara lycklig. Nära, men inte riktigt samma sak.

Jag satt och funderade på det för en stund sen, och kom fram till att det nog inte är så ofta man känner konstant lycka. Det är en övergående känsla – en sådan man kan få om man sitter och äter jordgubbar med en nära väninna och pratar om allt och ingenting. Eller när man ligger på sängen eller i soffan och har alla tre djuren nära sig.

Det är småsakerna, tror jag.

Av någon anledning har jag aldrig trott att lycka är något som händer mig. Jag har alltid trott att jag ska må bra och vara lycklig – sen. Men det har alltid legat minst ett år framåt i tiden. Dessutom har jag hela tiden tittat på andra och velat ha vad de har och trott att jag skulle må bra och vara lycklig då.

Avundsjuka är ingen bra grogrund för den personliga lyckan.

Det är en rätt intressant insikt, det här med att man inbillar sig att man blir lycklig om man har si eller så. Det är nog inte förrän de senaste åren som jag börjat inse att det som gör någon annan lycklig förmodligen inte skulle göra mig lycklig.

Fast å andra sidan, nu när jag tänker efter – det är också skillnad på känslan av att vara tillfredsställd och nöjd, och att vara lycklig.

Herregud, man kan bli alldeles förvirrad för mindre.

På tal om lycka såg jag en meme på Facebook häromdagen, med tipset om att skriva en lista på saker som gör en lycklig och därefter checka av hur många av de här sakerna man gör varje dag.

Redan på förhand kan jag säga att jag gör i princip ingenting av det som gör mig lycklig. Eller i alla fall inte, om jag tänker i termer av saker jag tycker är roligt och givande – som att fotografera, till exempel. Och man kan ju verkligen undra varför.

Den enda anledning jag kan komma på i detta precisa ögonblick är att det är för varmt. Just nu orkar jag inte göra något alls. Att ta mig från ena änden av lägenheten till den andra är ett projekt. Tur för mig att jag har generösa vänner, som hjälpt mig att skramla ihop till en AC som kommer på måndag.

Det gör mig jävligt glad och tacksam, om inte annat. 🙂

 

Arkiv
Translate