Förstasidan

Jag har bloggat om livet med bipolär sjukdom (typ II) sedan strax efter att jag fick min diagnos. Livet är onekligen en resa, och för tillfället befinner jag mig på en rätt bra plats.

 

Häng gärna med och läs om hur jag hanterar – det mesta, faktiskt. 🙂

 

/Malinka P.

Detta inlägg skrivs uteslutande i syfte att gnälla och klaga. Jag är inte intresserad av tips på hur jag kan hantera detta bättre. Jag är inte heller intresserad av hejjarop eller korkade kommentarer i stil med “njut av värmen så länge den varar”. För tro mig; jag njuter inte. Inte en enda tusendels sekund. Det finns absolut ingenting som är njutbart med detta. Just nu handlar livet uteslutande om överlevnad – ingenting annat.

Hela min tillvaro handlar just nu om att inte få panik och smälla av. Det är varmt precis överallt. Utomhus. I trapphuset, i tvättstugan, i lägenheten – precis överallt. Redan i mitten av april steg temperaturen i mitt kök till 25 grader, och sedan dess har den varit under 20 grader vid kanske två eller tre tillfällen – i några timmar. Den senaste veckan har temperaturen aldrig varit under 28 grader, knappt ens nattetid. De senaste två dagarna (minst!) har temperaturen legat på 29,5 nattetid, och över 30 grader dagtid.

Ungefär var femte minut – max, sprutar jag kallvatten på armar, ben, hals och nacke. Jag har tre golvfläktar som står och går för fullt i lägenheten, men det enda de åstadkommer är att samla damm och se till att luften rör sig – litegrand. Det blir inte svalare för det.

Värmen trycker mot min hud på ett sätt som är fullständigt olidlig. Jag är liksom van vid att leva mitt liv väldigt mycket i min tankevärld, vilket innebär att jag inte är van vid att känna mig så oerhört instängd i min kropp som jag gör just nu. Min tankevärld går långt, långt utanför min kropp. Att vara instängd i sin egen kropp på det här viset är fullständigt jävla asvidrigt. All min tid går åt till att på olika sätt försöka se till att min kropp kan hantera det här trycket som värmen åstadkommer, vilket innebär att jag inte kan tänka normalt. Det är fruktansvärt obehagligt.

Det går inte heller att röra sig nämnvärt. Jag rör inte på mig mer än absolut nödvändigt, vare sig inne eller ute. Jag skulle till exempel verkligen behöva dammsuga och torka golven – men det går inte. Jag fixar inte det. Och eftersom jag inte har för avsikt att ta livet av mig genom dammsugning, så får det helt enkelt vänta.

När jag rastar min hund på nätterna är det ju betydligt lägre temperaturer ute än dagtid – runt 18 – 19 grader eller så. Man kunde ju tycka att det borde vara i alla fall aningens skönare att vara ute då – men det är det inte. Problemet är nämligen att min kropp inte hinner svalna – inte min hunds heller.

Jag blir helt knäckt när folk säger “gå ut, sätt dig i skuggan”, “åk och bada” och liknande. Det är lika jävla äckligt ute som inne – men inomhus har jag konstant tillgång till kallt vatten, toalett, dusch och så vidare. Att åka och bada innebär att sätta sig i en bil som är så varm att ångan ger skugga när man öppnar bildörren. Jag utsätter vare sig mig själv eller min hund för det om det inte är akut nödvändigt.

Och varför skulle jag vilja åka och bada när det är lika äckligt att ta sig hem som det är att ta sig dit? För att inte tala om att jag hatar att befinna mig på en strand med mycket folk – det är så fruktansvärt vidrigt, bara det. Jag är inte heller bekväm med att lämna mina djur ensamma hemma längre än nödvändigt i den här värmen.

Att det är varmt ute är en sak. Om det inte vore så in i helvete varmt inomhus skulle det vara lättare att hantera värmen utomhus. Men nu är det precis lika jävla vidrigt precis överallt – det går liksom inte att komma undan. Den enda gång jag känner mig någotsånär bekväm är när jag står i en kall dusch – men jag kan inte duscha 24 timmar om dygnet. Och så fort jag stänger av vattnet trycker värmen på huden igen. Det finns liksom inget som helst utrymme för kroppen att återhämta sig och svalna.

Det här är första sommaren någonsin jag kan påminna mig har varit såhär sjukligt varm, under så lång tid. Jag måste ha en AC. Jag har slängt ut en förfrågan på Facebook om ekonomisk hjälp, och har faktiskt fått ihop några hundra. Min förhoppning är att få ihop till en AC som kostar 2 700 spänn – och att det finns någon kvar när jag ska köpa den. För tillfället är tanken på detta det enda som får mig att hålla ihop.

Det är så fruktansvärt obehagligt på så oerhört många vis. Jag börjar liksom bli lite orolig för både min och mina djurs hälsa. Jag tycker så fruktansvärt synd om dem – de är helt utslagna, alla tre. Jag ser så oerhört mycket fram emot att kunna hålla i alla fall ett rum i taget, någotsånär svalt. Jag misstänker att vi alla kommer att befinna oss i det rum där AC’n står. 😀

Så – nu har jag gnällt färdigt för ögonblicket. Nu ska jag fortsätta spruta vatten på mig var femte minut eller så, och försöka överleva utan att få panik och hjärtklappning. Jag ska porrfantisera om svalare temperaturer och vettiga hundpromenader och hoppas att tiden fram tills att jag faktiskt kan köpa mig en AC går fort.

Vill du bidra – hör av dig, så får du mitt Swish-nummer. Det saknas ungefär 700 spänn i skrivande stund.

 

Arkiv
Translate