Jag tror att jag har pms. Jag säger tror, för jag är faktiskt inte säker. Jag mår inte på något särskilt vis alls, och de senaste två åren har jag varit pms- och mensbefriad under andra halvåret. Men jag kan inte komma på någon annan anledning till varför jag känner som jag gör just nu. De senaste kanske två veckorna eller så, har jag nämligen känt min pappas närvaro, fast på avstånd.
Av uppenbara skäl är han inte här. Inte någonstans, faktiskt. Det är svårt att vara här när man är död och kremerad. Och det är just därför det känns så otroligt märkligt. De senaste två veckorna har jag gått runt och känt som att pappa finns här, fast inte just precis här med mig. Men sådär som i ett telefonsamtal bort. En kortare bilresa bort. Som att om jag bara sträcker ut handen så kan jag röra honom.
Han är för tillfället så oerhört levande för mig. Jag vet inte varför. Jag vet inte om det är han själv som pockar på uppmärksamhet, eller om det bara är min hjärna som jävlas med mig. Eller både och, för den delen.
Det är inte en psykos. Han dog ju för ungefär ett och ett halvt år sen och jag hyser inga desillusioner om att han lever och mår bra. Det bara känns som att han är någonstans därute. Det är så jävla skumt.
Jag har inte sagt det här till någon förrän nu. Och nu ville jag mest få det ur systemet. Hittills har jag inte känt mig särskilt ledsen, men kanske att jag blir det nu när jag drog upp det till ytan.
Det återstår att se.