Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Egentligen skulle jag vilja skriva ett torrare och mer objektivt inlägg om vården versus samhälle, men just nu känns det här mer relevant. Min personliga upplevelse av hur misshandlad jag känner mig av främst samhället. Jag har begått misstag i mitt liv. Jag har gjort fel. Jag har prioriterat mitt ego framför min trygghet. Jag har lyssnat på andra när jag borde ha lyssnat på mig själv, och tvärtom.

Nu straffas jag för det.

Att leva som sjukpensionär och skuldsatt är att stängas ute från samhället. Man har inga möjligheter, bara plikter. Man får inte ha några pengar, och tyvärr är det så att utan pengar har du ingenting och du kan inte heller äga eller investera i något. I praktiken straffas man för att man är svag.

I detta borde det svenska samhället skämmas. I detta borde det svenska samhället överväga att i stället för att utsätta människor för denna misär skjuta av dem på löpande band. På många sätt är det mer humant. En god vän sade till mig igår att i Sverige har vi i alla fall ett skyddsnät som ger oss svaga möjlighet att bo och äta trots att vi är sjuka. Och visst är det så – vilket på många sätt är oerhört bra. Men för att ha ett givande och meningsfullt liv krävs lite mer än så. Och samhället borde faktiskt bli bättre på att erbjuda det.

Jag har bestämt mig för att ge mig själv en chans till. Om det inte funkar vet jag inte vad som händer eller hur jag kommer att reagera. Men en chans till vill jag ge mig att försöka vända skiten jag lever i till något bättre. Jag kommer alltid att leva med bipolär sjukdom. Det har jag accepterat och är helt ok med.

Min boendestödjare sade till mig igår att jag ska sluta tänka på alltihop som en enda stor geggamoja. Hon tycker att jag ska ta ett steg i taget – och göra det till väldigt, väldigt små steg. Då blir det inte så stort och så jobbigt. Hon är på många sätt en klok kvinna.

Det är många delar i mitt liv som måste korrigeras och komma på plats innan jag kan känna mig helt nöjd. Fast på det stora hela kan man koka ner det till ekonomi, boende, sysselsättning.

När det gäller ekonomin är det ju framför allt mina skulder det handlar om. Eller; det är en del. Den andra delen handlar om att jag inte är nöjd med storleken på den peng jag har att röra mig med per månad. Jag lever på lägsta ersättningsnivån, och det är då rakt inget att hänga i julgranen. Eller någon annanstans för den delen. Det som krånglar till det i mina ögon är de regler som säger att man i princip inte får tjäna några pengar när man har sjukersättning. Jag är inte helt säker på hur det funkar eller vilka summor det handlar om, men för mig känns det krångligt och omständigt.

Vilket för mig vidare till sysselsättning. Under alla år jag varit sjuk har det varit otroligt skönt att kunna sitta hemma, företrädesvis vid datorn, inte ha några krav eller förväntningar. Men något har hänt nu under våren, och jag har (upprepar mig, jag vet) aldrig känt mig så stabil i vuxen ålder som jag gör nu. Det är just på grund av den här stabiliteten som den här frågan om just livskvalitet kommer upp. Och tristessen. Varje dag ser precis exakt likadan ut. Jag vaknar. Kliver upp. Går på dass. Sätter mig vid datorn och röker ett tag innan jag ger katterna mat och sedan går ut med hunden. Vi kommer in. Jag ger hunden mat medan jag gör en kanna te åt mig själv. Dricker te, scrollar på Facebook, Blocket och några andra ställen. Tittar kanske på en tv-serie eller två. Bloggar. Äter.  Går på dass. Ger katterna mat, går ut med hunden. Kommer in. Gör en kanna te. Sitter vid datorn. Tittar på nån tv-serie. Bloggar. Pratar med en kompis ett par timmar. Scrollar på Facebook och Blocket. Går ut med hunden. Går och sover.

Tycker ni att det låter som att jag har ett spännande och givande liv?

Näh, inte jag heller. Det är ett fruktansvärt liv. Det är inte ett liv – det är förvaring. Jag må ha bipolär sjukdom, men jag är inte ett kolli.

Som ni ser finns det mycket att förändra. För en vanlig, frisk människa kanske det skulle vara en piece of cake. För mig är det snarare sjutusen berg att bestiga. Jag börjar från botten av botten av botten.

Men till min stora (i sammanhanget) glädje har jag ju tankar om vad jag vill göra. Vad jag behöver göra för att må bra, känna mig levande och så vidare. Jag får ta det i ett eget inlägg, men det handlar i alla fall om egen verksamhet. Jag tror inte att jag skulle fungera jättebra som anställd. Plus att jag har för många bra idéer på saker jag vill göra/producera. Däremot behöver jag ha någon form av sammanhang att verka i. Alltså behöver jag ha samarbetspartners på olika vis.

Jag får återkomma till allt detta allt eftersom. Men för ögonblicket och tillfället kan jag säga att jag vägrar låta samhället ta kål på mig. Jag väljer att leva, och jag tänker köra över folk med både ånglok och motorsåg om jag måste.

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet