Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Berättade jag att jag rapporterat till Patientnämnden, detta med hur Lungmottagningen tog sån jävla tid på sig när det gäller allt som har med min sömnapné att göra, när jag gång på gång upplyste om att det var det sista steget inför en gastric bypass? Jag har för mig att jag gjorde det – berättade om det, alltså. Idag fick jag hem ett svar från Lungmottagningen.

[column_half]

Hur kommer det sig att somliga har förmågan att få det att låta som att allting är ens eget fel? Nu har jag inte brevet från Lungmottagningen framför mig, och jag vill inte heller ha det eftersom det får mig att känna mig fel. Som att jag med vilje gör fel, så att Lungmottagningen inte ska kunna göra sitt jobb ordentligt.

Jo, för det är ju säkert så att jag vill försvåra mina möjligheter att få den här gastric bypass operationen. Verkligen. Det är bara en nyck, detta med att jag inte kan använda en cpap. En nyck – egentligen är det hur lätt som helst – jag bara jävlas när jag säger att jag får panikångest, att det är jobbigt bara att tänka på och prata om eländet.

Jag tycker att det är bedrövligt när sjukvården inte kan ta till sig synpunkter utan att ha behov av att skuldbelägga den patient det berör. Jag medger glatt och frivilligt, dock, att det finns en stor möjlighet att det bara är jag som överreagerar. Jag brukar göra det. Inte vet jag heller riktigt hur jag ska tolka min reaktion med tanke på att jag äter Litium och det har gett en såpass bra effekt som det har gjort.

Det jag med säkerhet vet är att jag känner mig skyldig. Jag känner mig skyldig därför att jag a) missade att göra allt detta under hösten 2013 när jag först kallades till lungmottagningen, b) inte klarar av att använda en cpap, c) uppenbarligen inte funkar med något av de andra alternativen, d) fortfarande inte klarar av att använda en cpap, e) uppenbarligen inte varit tillräckligt tydlig i min kommunikation med lungmottagningen angående vikten av tidseffektivitet – ska jag fortsätta?

[/column_half][column_half_last]

Dessutom irriterar jag mig fortfarande på att Lungmottagningen inte ville skicka mig till Öron/Näsa/Hals, när jag upplyste om att jag har trånga luftvägar i näsan och i princip uteslutande andas genom munnen. Nu kommer jag ju dit ändå via min husläkare – men det hade gått betydligt snabbare om jag fått komma dit för ett år sen. Jag är nämligen helt övertygad om att största delen av min sömnapné beror på att jag inte kan (sanning med modifikation – you get the point) andas genom näsan. Då öppnar jag munnen, och så ramlar tungan bak. Faktiskt så har jag noterat, de nätter jag använder nässpray, att jag sover bättre. Jag är piggare på dagarna och på det stora hela mår jag bättre.

Sug på den, ni, Lungmottagningen. Man ska lyssna på sina patienter, som trots allt är de som känner sina kroppar mest och bäst.

Så nu vet jag inte vad jag ska tro eller om jag ens vågar hoppas på att jag kommer att få den här operationen. Jag ska försöka ringa till Uppsala i morrn och se hur de ligger till där. Kanske mailar jag i stället – vi får se. Men som jag sagt till både Lungmottagningen och dem i Uppsala – jag blir inte yngre och jag blir inte mindre bara sådär POOF helt av mig själv (framför allt inte yngre).

Det jag kan säga till Litiumets fördel är att även om det inte förtar min paranoia och mina skuldkänslor i allt, så har det ändå byggt ett tak som skyddar mot de tyngsta bergen när de bekvämt lägger sig tillrätta på mina axlar.

[/column_half_last]

0 Responses to Det Litiumet inte rår på

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet