Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Idag sov jag jättelänge. Delvis för att jag är sjuk och uppenbarligen behövde sova, delvis för att min telefon (som också fungerar som väckarklocka) hade hängt sig klockan 08.05, och således inte larmade på de tider jag satt larm på.

Line of flowers

[column_half]

Detta ledde också till att jag missade två telefonsamtal. Ett från boendestödet, och ett från ett helt annat nummer. När jag kollade upp det visade det sig att någon hade ringt från Västerås tidning. Västerås tidning är en gratistidning här i Västerås, som kommer ut med två nummer i veckan. Den är proppfull med reklam, men har annars ett hyfsat läsvärde i redaktionellt material.

Fast jag blir ju lite smått misstänksam när jag blir uppringd av ställen jag aldrig blir uppringd av annars. Paranoia, here we come, liksom. Men eftersom jag råkar känna en tjej som jobbar där, fick jag på Facebook under dagen reda på att hon minsann hade tipsat om att jag ska börja föreläsa. Alldeles nyss såg jag dessutom att jag fått ett mail från Västerås tidning, där det står att de vill göra en intervju med mig om min bipolaritet.

Teehee!

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite småroligt, faktiskt. Eller nej, jag ljuger – det är ju helt hysteriskt kul.

Jag, liksom! Av alla människor!

. Jag ska givetvis ringa upp dem i morgon. Hade jag sett mailet tidigare hade jag ringt idag, men oh well. I morgon går lika bra.

[/column_half][column_half_last]

Det är otroligt länge sen jag var med i någon tidning. Jag var med något år som kulturprofil i VLT (Västmanlands läns tidning), men då hade jag fortfarande företag och var dessutom ordförande i föreningen Kultur i Rörelse (länstäckande förening för yrkesverksamma kulturnördar). Efter detta har det inte varit någonting. Och inte undra på – vad har jag haft att berätta, liksom?

Fast nu har jag ju det. Framför allt när jag börjat äta Litium och kan känna mig hyfsat trygg och stabil. Vet ni förresten – jag måste bara byta ämne och berätta… Jag träffade en kompis till mig igår, som också hon är bipolär. Jag berättade lite om hur jag upplever att Litiumet påverkar mig, och sade att utan Litium kan man säga att mitt liv är som att balansera på en jävligt hög, jävligt smal bräda. Typ. Eller kanske till och med ett hårstrå. Fast som är några hundra meter högt. Det finns inte en chans att hålla balansen, utan man vinglar framåt, bakåt, sidledes, hela hela hela tiden. Men med Litium så har det där hårstrået planat ut sig och blivit en hel värld som jag kan promenera omkring ovanpå utan att bekymra mig om balans eller så. Visst kan man snubbla, men då rasar man inte utan bara snubblar till och så var det klart.

Och vet ni – det är en sjujävla skillnad.

[/column_half_last]

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet