Det här med att leva på socialbidrag.. nej, förlåt – försörjningsstöd heter det ju.. det är tamejfan ingen dans på rosor. När jag gick till soc första gången när jag för sjuttonhundrabiljardte gången höll på att bli vräkt, räddade de mitt liv. De hjälpte mig med hyresskulden, med elen och i största allmänhet tog hand om mig då. För det är jag dem evigt tacksam. Utan dem hade jag stått på gatan i åratal.
[column_half]
Det finns dock saker som soc har för sig som gör att man som bidragstagare inte alls känner sig vare sig trygg eller säker. Som det här med vad de drar in på. Jag skrev om det tidigare, detta med vad min handläggare drar in på för något, som vare sig hon eller min första handläggare någonsin dragit in på innan.
Igår eller i förrgår drogs den här knappa tusenlappen till kortkrediten igen. Jag märkte det när jag skulle betala i kassan på ICA. Tur att det fanns på krediten ändå, så jag betalade därifrån.
Idag tänkte jag beställa ett nytt piercingsmycke till min underläpp. För några dagar sen när jag borstade tänderna (med eltandborste) lossnade pluppen (två kulor i pyramid) och bara försvann. Jag har letat som en galning i hela badrummet och utanför, men den står icke att finna. Idag hittade jag ett ställe online som faktiskt hade grejer jag ville ha, och det enda jag behövde göra var att föra tillbaka pengarna från krediten till mitt kortkonto.
Trodde jag, ja. Kan ni fatta, att det gick inte. På kortkontot ligger jag back 107 kronor, och på kreditkontot står det att det finns 764 kronor. Man tycker att det då borde gå att föra över 764 kronor från krediten till mitt kortkonto.
Men nej.
Nej, för det går inte.
Vilket i praktiken innebär att jag är pank. Jag kommer förvisso åt mina pengar om jag ska handla i butik – genom att betala med krediten. Men vill jag köpa grejer online (och jag köper en hel del grejer online) så går inte det.
Låt mig berätta lite kortfattat om hur jag reagerar på den här typen av händelser.
Inte bra alls. Jag blir fruktansvärt stressad, får ångest, och blir dessutom i största allmänhet jävligt förbannad. Sådär så att jag bara vill slå på någonting. Och så vill jag vråla och skrika på någon.
I det här fallet, på handläggaren på soc. Hon som genom sina utomordentligt korkade beslut att dra in pengar som HON redan har betalat ut, i praktiken ser till att jag hamnar minus på mitt betalkortskonto, och i slutänden att det blir väldigt svårt för mig att komma åt mina egna pengar.
[/column_half][column_half_last]
HELVETES JÄVLA SKIT!!!
Och så vill jag bara ställa mig och banka mitt eget huvud i väggen, för surely, surely, är det jag som har gjort fel någonstans och förtjänar att straffas på det här viset. Nog måste det väl vara så!? Det har hänt, alltså är det mitt fel.
Och i mitt huvud låter det så. På riktigt. Påståendet att det är mitt fel bankar om och om igen på insidan av skallbenet, tills min hjärna inte längre kan värja sig, utan tror att det är sant.
Jag tycker på fullaste allvar att det inte är för mycket att begära, att det med ens pengar ska fungera. Jag är tillräckligt duktig på att göra av med dem på egen hand – när det blir sånt här strul blir jag så fruktansvärt förvirrad, och sen har jag inga pengar kvar utan att veta vad fan jag har gjort med dem – oftast ingenting.
Jag ska nog kräva en ny handläggare och se till att den personen har stenkoll hur det måste fungera för mig.
Folk i största allmänhet fattar inte hur snabbt man hamnar utanför, om man inte har tillgång till pengar. På socialbidrag har man extremt lite pengar, men man har dem i alla fall. När den pengen rycks undan… tja, då är jag tillbaka på en punkt där jag verkligen, verkligen inte vill vara.
Här kan du läsa mer om det ekonomiska utanförskap jag levt i, och som är en av mina största mardrömmar. Därefter, när du läst det, kan du roa dig med att försöka föreställa dig att själv befinna dig i den situationen.
Ha så kul.
[/column_half_last]