(( FYI Det här var jobbigare att skriva om än jag trodde. ))
Av det jag läst mig till föds man inte som bipolär. Däremot kan man ha en känslighet för sjukdomen, och utsätts man för stressande situationer (oavsett om det är positiva eller negativa) kan detta trigga igång ens bipolaritet. Tänker jag tillbaka på mitt liv kan jag se rätt många triggers, för att inte tala om andra saker man kan se som symptomatiska.
[column_half]
Jag tänkte gå igenom några av dem, mest bara för att jag kan (och vill). Det börjar med en grundläggande riktigt destruktiv relation till min biologiska mamma. Fast det fattade jag inte förrän jag var runt 13 – 14 år gammal, när min pappa flyttade ihop med en normal, vettig kvinna och hennes två yngsta barn. Men jag vet att jag ända sedan jag gick i ettan, har varit deprimerad på ett eller annat vis. Som litet barn varken vet eller förstår man ju vad det är, och jag kommer ihåg nån gång när jag var runt 13 år.. en kompis till mig berättade att hennes pappa sagt att det märktes att jag var ett problembarn. Gud, vad förolämpad jag var. Idag ser jag det lite annorlunda.
I vilket fall. En väldigt kortfattad genomgång av olika triggers i mitt liv, som tillsammans gått ihop och å det ondsintaste gett mig bipolär sjukdom.
- Mamma fick cancer. Jag var ungefär 19 – 20 år gammal. Hon opererades och om jag inte missminner mig, friskförklarades hon nåt eller ett par år efter det.
- Jag hade en rejäl sammandrabbning med min mamma om hur man prioriterar sina barn i förhållande till den senaste karln man har i en lång rad av sådana. Dagen efter anmälde jag henne till soc för misskötsel av barn, varpå hon sade upp till kontakten med mig. Det låter som att jag är elakare än jag var – vilken vettig människa som helst hade åtminstone funderat över saken.
- Något år senare tog vi upp kontakten igen, jag och mamma. Vid den tiden hade jag frigjort mig från henne såpass att jag kunde bry mig om hur saker och ting funkade därhemma, eftersom hon fått tillbaka sin cancer. Jag var 23 eller 24 år gammal.
- Alla hjärtans dag, samma år jag fyllde 25, dog hon i cancer. Tack och lov hade vi hennes före detta man som stöd i det här med att ta hand om dödsbo, städning av lägenhet, begravning och så vidare. Det är ett sjujävla jobb, kan jag säga.
- Kan det ha varit två år senare som min mormor dog? Något sådant. Den här gången tog jag ensam – med hjälp av hennes god man, hand om hennes lägenhet, begravning och så vidare. Ytterligare ett sjujävla jobb.
- Minns inte riktigt vilket år det var, men jag vet i alla fall att min dåvarande (numera ex) flyttade in hos mig i slutet av maj 2004 (måste det bli). På datumet ett år senare flyttade han ut igen. Jag tror inte att det blev riktigt vad någon av oss förväntade oss. Det finns mycket att säga om det, men är oviktigt just här. Det viktigaste det året gav mig, är dock mina djur. Varken Sotis eller Saga finns kvar (de katter vi hade då och som jag behöll när exet flyttade), men de lever vidare genom mina nu levande pälsbollar.
- 2006 drog jag igång mitt företag med lokal och allt. Fick inget banklån, så jag lånade pengar på GE Money bank.
[/column_half][column_half_last]
- 2007 var jag tvungen att göra mig av med lokalen, eftersom hela min ekonomi gick i tusen bitar. Dessutom var min bästa och absolut närmaste kompis med om en bilolycka som gjorde henne i princip helkroppsförlamad och i slutänden fick hon hyfsat svåra hjärnskador också. Detta hände precis när allt annat gick sönder i mitt liv, så ni kan ju tänka er hur bra jag mådde just då.
- Två år senare var jag tvungen att ta bort min älskade Lillfis, min gullfia Saga. Hon blev så väldigt, väldigt sjuk och det fanns ingenting att göra. I efterhand har jag insett att hon varit sjuk väldigt länge men att jag inte förstått det, så jag levde med en gigantisk skuld under lång tid efter detta. Samma år gifte sig en av mina bröder, och jag fick dessutom hem katten Zoe (namnlös när hon flyttade in ung 2 veckor efter att jag tagit bort Saga) som fortfarande bor kvar här.
- 2010 fattade jag att jag hade en depression och gick till min husläkare och fick Venlafaxin utskrivet. Detta gjorde att jag tog mitt förnuft tillfånga och avslutade mitt företag och sökte hjälp från soc. De hjälpte mig med hyresskulder och elen, och jag insåg att jag inte bara hade en depression, utan också var utbränd. Jag fick dock ett jobb som jag hade under första halvåret 2011.
- 2011 började en stor konflikt med ett flertal av mina grannar. Jag hade då två foderhundar från Försvaret, och mina grannar hade åsikter om precis allt jag gjorde eller inte gjorde med dem. De anmälde mig till höger och vänster, och jag utvecklade en i mitt tycke ganska kraftig paranoia. Jag tordes inte gå förbi deras fönster, jag gick åt andra hållet när de satt ute på gården sommartid, jag gömde mig bakom träden på väg in om någon av dem var på sin balkong… Det var fullständigt olidligt. Jag bor fortfarande kvar i samma trapp, och detta är en av anledningarna till varför jag drog min hyresvärd inför Hyresnämnden.
Mellan 2007 och 2010 hotades jag av vräkning 3 – 4 ggr per år. Jag hade i perioder ingen el hemma. Mitt företag var fortfarande aktivt, men jag fick knappt in några pengar. Det jag fick in räckte till att betala av hyrorna och elen med några månaders mellanrum, men inte särskilt mycket mer. Jag hade ingen mat. Jag rökte upp de få pengar jag hade, och åt choklad. Jag kunde inte se reklam för GE Money Bank på TV, för jag skämdes så fruktansvärt över mina skulder hos dem. I veckorna klarade jag knappt av att gå ut av oro för att träffa någon av fastighetsskötarna eller någon annan representant för min hyresvärd. Dessutom hade jag antingen inbrott i bilen, eller så blev den stulen. Ett flertal gånger. Den var så sönderbruten att låskolven och hela plasten runt ratten var borta. Jag hade en liten startknapp för att kunna starta bilen, och alla kablar hängde lösa. Det skämdes jag för också, men hade inga pengar att åtgärda det för.
[/column_half_last]
Är det någon som är förvånad över att jag numer är bipolär?