Stötta mig

Jag ägnar mycket tid åt att blogga på ett flertal bloggar, om saker som är viktiga för mig.

 

Om du tycker att det jag skriver om är viktigt, stötta mig gärna genom att donera en slant.

Då ger vi oss på dag nummer två, och förhoppningsvis lite variation… 🙂

Idag rör sig tacksamheten om lite allt möjligt. Likaså det jag är nöjd över med idag.
Undrar om jag snart ska börja skriva om sådant jag vill uppnå också.
Eller kanske om sådant jag tycker om hos mig själv!?

gratitude satisfaction

[column_half]

Min tacksamhet idag

  • Att det finns människor som tycker om mig och vill umgås med mig. Att det finns de som tycker att jag är tillräckligt intressant, vettig, smart, klyftig – y’know, att de vill spendera tid tillsammans med mig. Att jag har vänner jag kan träffa utan att duscha, utan att ha nydiskat hemma, utan att ha dammsugit därför att min hund och hennes hund kommer att skita ner något alldeles kopiöst i alla fall. Att de förstår att, och varför det är så, och det är ok. Att vi kan sitta och hinka te och prata både skit och seriösaste allvar om allt och ingenting, och allt är ok.
  • Jag kommer alltid att vara tacksam för min familj. Mina djur, mina pälsbollar som jag delar möbler med (och möblerna är mest deras, för den som undrar ^^ jag är en lydig matte!). Jag är tacksam för de jag lever tillsammans nu, och jag är tacksam för de jag har haft turen att få ha i mitt liv. Jag tror inte ens en naken karl i sängen slår en hundnos som parkerar i armhålan på en och snosar alldeles förnöjt där, eller en varm kattmage som bara vill bli klappad. Eller en katt som promenerar ovanpå en när man ligger under ett täcke som inte hunnit bli varmt. Eller mängderna med päls som ligger som en matta i hela lägenheten när de fäller (och tro mig, det tar ett par månader per gång innan alla är klara). Eller katternas spattparty mitt i nätterna, när de rusar som galna genom lägenheten, brottas i vardagsrummet, och öronen står rakt ut åt sidorna som flygplansvingar och ögonen rullar i huvudet på dem. Eller när hunden…
  • Att mina tankar omkring det med en utställning omkring att leva med bipolär sjukdom så sakteliga börjar ta form. Det innebär inte att det är klart än (vilket i sin tur innebär att jag har mycket roligt framför mig), men med myrsteg så tar vi oss sakta framåt, jag och min utställning. Och det spännande är att som det känns just nu, är annat som är viktigare att börja med, än det jag trodde från början.
  • Att den effekt jag förut fick av Lamotrigin (extrem, överdriven trötthet så jag sov i princip dygnet runt) ännu inte har uppstått av den fördubblade dosen. Det är min stora förhoppning att den i stället för att göra mig så jävla aströttast, kommer att göra sitt jobb – nämligen att stabilisera mitt mående.

[/column_half][column_half_last]

Saker jag är nöjd med idag

  • Att jag inte har köpt glass eller choklad idag. Ren choklad, vill säga. Jag har köpt och ätit chokladbollar, men inte typ Marabou eller liknande. Däremot köpte jag typ tre kilo äpplen. Av vilka jag har ätit ungefär hälften. Dessutom har jag ätit ett mål varm mat. Betydligt senare än det är tänkt – men jag har i alla fall ätit det.
  • Att jag känt mig förhållandevis pigg och alert idag, trots att jag lade mig så vansinnigt sent (nånstans runt 04 – 04.30 – jag minns inte riktigt, faktiskt). Min dygnsrytm är väldigt rubbad just nu och oftast är jag fruktansvärt trött dagtid för att piggna till framåt kvällen… men klockan är nu snart halv ett, och jag överväger seriöst att gå och lägga mig när jag är klar med det här inlägget.
  • Att jag tagit mig igenom halva den rätt stora disk som bara blev, helt av sig själv. Så går det när man glömmer bort/inte orkar eller har lust att diska efter en eller två måltider/dagar. Då växer den, lusten att göra det minskar ännu mer, men sen när man väl börjar ta tag i det känns det faktiskt rätt bra. Och som sagt var – jag är i alla fall halvvägs.
  • Jag är för övrigt nöjd med att jag kommer mig för att skriva ytterligare ett sånt här inlägg idag. Det är faktiskt egoboost-varning på det hela, och det behövs. Alltid. Eller ja, kanske inte om man är i ett hypomaniskt/maniskt skov, men annars. Det gör inte något att bättra på självkänsla och självbild en aning.
  • Att det känns som att jag håller på att ta tag i mitt liv på riktigt. Inte bara en del i taget som jag tappar när jag tar tag i nästa, utan att det allt eftersom kommer att vara många delar som faller på plats. Jag vet inte hur många gånger jag har sagt till främst min handläggare på soc – att jag med små myrsteg, tar mig tillbaka till att vara en människa igen. Jag har stått utanför i så många år nu, på grund av sjukdomen får jag väl säga i efterhand, eftersom den gjort att jag inte kunnat ta hand om mig och mitt liv på bästa sätt. Jag har gjort så gott jag kunnat med det jag haft, men det har inte varit mycket att hurra för. Jag har med nöd och näppe kunnat hålla näsan över vattnet en tusendels sekund här och var. Därför känns det bra att skramla ihop dessa människor som kommer att fungera som stöd i olika sammanhang. I like it.

[/column_half_last][separator type=”top”][/separator]

Jag tycker faktiskt att jag förtjänar lite applåder för det här.
Jag plitar ner fler saker – och större saker, än jag kanske hade föreställt mig innan jag började.
Så – applaud me, boys and girls ^^ I’ll sign your bodies later…

flower-ish_line

Translate
Arkiv
Coolast i stan

optio | Hela Sveriges förvaltarenhet